Haakon VI of Norway

http://finnholbek.dk/genealogy/getperson.php?personID=I9501&tree=2

• http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5kon_VI_Magnusson_av_Norge
• http://en.wikipedia.org/wiki/Haakon_VI_of_Norway
• https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=13945 (Svenskt biografiskt lexikon, urn:sbl:13945)

Håkan Magnusson (no. Håkon VI Magnusson), född 1340, död 11 september 1380, kung av Norge 1355-1380 och kung av Sverige 1362-1364, son till svenske kung Magnus Eriksson och Blanka av Namur. Han samregerade med sin far över Sverige i två år, innan Albrekt av Mecklenburg kom till makten. Förlovad 1362 med Elisabet av Holstein men istället gifte sig Håkan 1363 med Valdemar Atterdags dotter Margareta.

Kung i Sverige 1362 - 1364, i Norge 1343 - 1380 Levde 1340-1380

Magnus Erikssons äldste son Håkan valdes till norsk kung vid tre års ålder, regerande där mellan 1343 - 1380. Han var till en början i förbund med sin far, men då han fyllt 21 år fängslade han fadern och valdes året därpå även till svensk kung. En grupp stormän gjorde år 1363 uppror mot Håkan, däribland Bo Jonsson Grip och den heliga Birgittas son Karl Ulfsson. Stormännen utvisades av Håkan varefter de seglade ner till Albrekt av Mecklenburg, en son till Håkans moster Eufemia och alltså kusin till Håkan. De fick snart övertalat honom att komma till Sverige. Efter att Albrekt intagit Stockholm samma år utsågs denne till kung 1364, varvid Sverige plötsligt hade tre kungar: å ena sidan Magnus som hade hela Skara stift, Albrekt tillsammans stormännen och så Håkan. Åtta år av inbördeskrig följde. År 1371 stod dock Albrekt slutligen som segrare, men först sedan han skrivit under en kunglig försäkran om att den egentliga makten skulle gå till den svenska adeln, med Bo Jonsson Grip i spetsen. Håkan blev gift med danmarks kung Valdemar Atterdags dotter Margareta år 1363, hon som senare skulle komma att regera över alla de nordiska rikena efter slaget vid Falköping 1389, närmare bestämt i Åsle där Margareta besegrade Håkans kusin Albrekt och övertog makten från honom. Men Håkans far Magnus sägs egentligen ha tänkt sig att Håkan skulle gifta sig med en syster till greven av Holstein, Elisabet som han också lär ha varit förlovad med. Hon kom dock att bli kidnappad av Valdemar Atterdags förtrogne biskop Niels Jenssen Bild i Lund som höll henne fången fram till att bröllopet mellan Valdemars tioåriga dotter Margareta och Håkan var överståndet. Därefter gick Elisabet i kloster... Därmed var Bjälboättens storhetstid över och vi hamnar i Unionstidens händelserika tidevarv med Margareta som första regent.

Barn:

1.Olof III, 1370-1387, dog i lunginflammation på Falsterbo hus i unga år, varvid Margareta ärvde kronanspråken, men den dynastiska unionen mellan de tre länderna tog egentligen slut med Olof, kallad Olav IV i Norge.

SDHK-nr: 9730

Utfärdat: 13700624 Innehåll: Kung Håkan anför följande anklagelsepunkter mot sjöstäderna.

Kungens förfäder, särskilt hans far kung Magnus, hade givit köpmännen, som besökte Norges rike, privilegier och friheter som de oavbrutet haft ända till nyligen för att de skulle stödja riket och kronan i dess rätt. Men köpmännen, särskilt de som besökte Norge, hade återgäldat dessa privilegier och friheter genom att vålla riket och kronan stor skada, eftersom de, särskilt i Bergen och på andra håll, sinsemellan utformat nya statuter i strid med rätten och sedvanan i riket vid tiden för deras privilegier.

Det innebär för det första att, om någon av dem förbryter sig mot någon annan av dem, träffar köpmännen, där de kan, en hemlig förlikning mellan parterna, för att den anklagade inte skall stå till svars inför kronan eller dess tjänstemän. Och, vad värre är, när några emellanåt blir ertappade med mord eller andra svåra brott, då förs brottslingarna bort ombord på deras skepp med påföljd att varken käranden eller kronan gottgörs. (1.)

Vidare, att sjöstäderna bland sig i Hansan har upptagit andra städer, som inte var med tidigare, och detta utan samtycke av kungens förfäder eller honom själv, så att de kommit i åtnjutande av privilegier, som endast omfattar de städer som är uppräknade i företrädarnas brev. (2.)

Vidare har de sedan kommit överens om att på skepp, där de har sin egna varor, inte ta ombord gods och handelsvaror, som tillhör kungens män eller undersåtar, så att dessa inte skall göra någon vinst. (3.)

Vidare, där de lägger till i kungens hamnar, säljer och köper de vad de vill i strid mot rikets lag. De ägnar sig också åt detaljhandel i städerna, något som de inte fått tillstånd till av vare sig kungen eller hans förfäder. (4.)

Vidare (innebär det) att städerna har gått samman med hertigen av Mecklenburg och hans son och bistått dem med livsmedel och vägledning, till skada för kungarna. Detta är uppenbart, eftersom mecklenburgaren och hans son redan då hade lagt under sig den största delen av kungens rike Sverige, och därtill har städerna förbjudit att livsmedel och andra förnödenheter förs till områden som styrs av kung Håkan. Men, så snart områden hade avskilts från kung Håkan, sände de dit allt de var i behov av; och på samma sätt förhindrades de som ville komma till kungen för att tjäna honom. (5.)

Vidare har man hindrat kungens undersåtar att föra ut sådant från hansestäderna som skulle vara kungens undersåtar till nytta eller hjälp. (6.)

Vidare (innebär det) att några namngivna hanseköpmän i Karmsund (i Rogalands fylke) har gått samman med kungens fiender mot hans drots och försvarat dessa kungens fiender, som drotsen skulle ha avkrävt rättvisa, om köpmännen inte försvarat dem. (7.)

Vidare har man under rådande verklig fred plundrat och bränt kungens gårdar i Avaldsnes (på Karmøy i Rogalands fylke) och ett flertal andra vid Karmsund liksom hans skogar vid Selbjørn (ö i Hordalands fylke), samt därtill alla stugor för fattiga resande mellan Bergen och Karmsund och även andra gårdar och byggnader kring Karmsund, som tillhörde kungens undersåtar. Dessa bränder och plundringar kostade kungen mer än 2.000 mark silver. (8.)

Vidare har vissa köpmän tagit skeppsbrutet gods och därvid med våld trängt undan kungens ämbetsmän och undersåtar. (9.)

Vidare (innebär det) att köpmän i Bergen ofta har ställt till oroligheter och tumult, varvid kungens män och undersåtar dödats, utan att kungen har kunnat beivra detta rättsligt. (10.)

Vidare att köpmän i Bergen genom att klättra över muren tog sig in med våld i kungsgården i Bergen till herr Sigurd (Haftorsson), som erbjöd sig att stå till svars inför lagen; men de tvingade honom att lyda dem. Följande dag gick de till ett kloster i Bergen och drog med våld ut en av hans tjänare, som de halshögg. Därefter tvang de biskopen i Bergen att ge dem avlösning och rådmännen att döma i denna sak efter deras vilja: i annat fall hade de bränt ned både biskopsgården och staden Bergen. (11.)

Vidare, förra gången kungen var i Bergen gick köpmännen – i strid med lagarna – beväpnade. Många människor mördades då i hemlighet under natten, och ingen har hittills tagit på sig dessa brott, varför kungen ännu inte fått sin rätt tillgodosedd. (12.)

Vidare, köpmännen har på många orter, särskilt vid flera tillfällen i Marstrand – med åsidosättande av kungens rätt – själva dömt brottslingar, även sådana som borde ha straffats med döden. (13.)

Vidare, med uteslutande av kung Magnus, kung Håkan och hans länder, ingick de vendiska städerna stilleståndsavtal med Danmarks kung, och därför byggde denne (borgar) i Finnveden och ockuperade en stor del av kung Håkans områden, vilket vållade denne förluster på mer än 30.000 mark silver. (14.)

Vidare, eftersom hertigen av Mecklenburg fick förnödenheter och sådant han behövde från städerna, förlorade kung Håkan Sverige, en oåterkallelig och mycket stor förlust. (15.)

Vidare, under detta stillestånd – när Borgholm var upplåtet till hansestäderna av kungen och hans far – stal man egendom från kungens tjänare och gav till fienden, som senare vållade kungen och hans män skada. (16.)

Dessutom tillfångatog man och straffade kungens tjänare under samma stillestånd. Och kungens fiender – Erik Glysing, Filip (Petersson) Bonde, Anund Brynjulfsson, Karl Abrahamsson och deras medhjälpare – gav sig från borgen ut på krigståg till skada för kungen och hans folk. (17.)

Följande kungens tjänare förlorade sin egendom på Öland under detta stillestånd: biskopen i Linköping herr Gotskalk (Falkdal), nämligen det gods som tillhörde honom på Linköpingskyrkans vägnar, herr Erengisle (Sunesson) jarl, Anund Hemmingsson (Hatt d.y.), magister Nils Jonsson, Peter (Tordsson) Bonde, Klemens Petersson, herr Filip Karlsson, Johan Bruddsson, Magnus Håkansson, Matts Håkansson och Ragnvald Erengislesson. (18.)

Vidare skickade städerna till kung Magnus och kung Håkan sina sändebud, herr Johan Fleming, herr Arnold Kröpelin, herr Johan van Tweten och Vicke Skarpenberg, vilka framförde att Kampen och många av de andra städerna vid Västerhavet hade lovat att tillsammans med dem dröja vid Öresund och bistå de skepp som städerna placerat där för de seglandes säkerhet tills det kom hjälp från Tyskland. Efter att ha avgivit detta löfte drog Kampen och många andra städer vid Västerhavet tillbaka sin flotta från de nämnda skeppen och hade hemliga förhandlingar med danske kungen. Härav led städerna skada och vände sig därför genom ombud till kungarna, eftersom de lidna förlusterna misshagade dem. Av denna anledning gick kungarna i krig med Kampen och många andra städer vid det västliga havet. Och sedan kungarna gått i krig hjälpte städerna Kampen och de övriga till skada för kungarna och brände staden Marstrand med fästet, klostret och kyrkan där, samt Tjörn och andra öar, vilket vållade kungen förluster på 10 000 mark silver. Vidare brändes Kungahälla, Båholmen, hans skepp och ön Hisingen, varvid han led förlust på mer än 8.000 mark silver. De brände även Lödöse kyrka, stad och borg och många byar på landet mellan Lödöse och Bohus, och detta vållade kungen och hans folk en förlust på över 16.000 mark silver.

Vidare brände de kungens land på Agder, varvid han och hans undersåtar led förluster på 12 000 mark silver. Vidare brände de hans områden Jæren, Sokndal och Ryfylke (allt i Rogalands fylke), vilket vållade kungen och hans folk en förlust på över 10 000 mark lödiga. (19.)

Vidare, skräddarna i Bergen dödade en bror till ärkebiskopen i Nidaros (Trondheim), något som aldrig blivit rättsligt beivrat av kungen. (20.)

Vidare, Stake och ”Folcekinus Nortmeyer” plundrade (13)64 i Marstrand kungens skepp med gods till ett värde av 50 mark silver. (21.)

Vidare kom en köpman till Marstrand, vid namn Kröpelin, som hade dödat en man på Agder och som kungens tjänare Johan ”Munder” fängslat, eftersom han kom utan kungens lejd, något som dråpare måste begära hos kungen eller dennes ombud. Köpmannen blev fritagen av några köpmän från Lübeck, Rostock och Wismar och t.o.m. Preussen. De förde bort honom med våld sedan de brutit sönder bojorna och kastat dem i sjön. (22.)

Vidare, en köpman från Kolberg vid namn ”Buk” dödade i Marstrand en engelsman. Fölzeke Nortmeyer bortförde denne dråpare, trots hot om förlust av liv och gods. (23.)

Vidare, sistlidna höst plundrades Johannes Dantzeke av Gise Kerkhoff på allt han hade. (24.)

Vidare, en man från Stralsund sårade i Marstrand kungens tjänare Björn Torlefsson så illa att han fortfarande bär spår därav i huvudet och käken. (25.)

Vidare, Petrus från Kolberg dödade en man i Marstrand, något som ännu inte blivit gottgjort. (26.)

Vidare, kungens tjänare Johannes “Nodze” förlorade, innan några oroligheter börjat, genom plundring och brand sin egendom; för denna förlust jämte 200 mark har han inte ersatts. (27.)

Vidare, köpmännen forslade bort sin gård i Karmsund, som var värd 40 mark silver. (28.)

Vidare, Gudhlek Haraldsson förlorade gods till ett värde av 40 mark silver i Ryfylke förutom sina skogar och Nils Olofsson sin egendom, värd mer än 40 mark silver, vilken brändes och fördes bort. (29-30.)

Vidare forslade de i detta område bort hus och byggnader så att intilliggande land blev helt ödelagt, en förlust som uppgick till över 600 mark silver. (31.)

Vidare bortförde köpmännen från samma trakt två kungens undersåtar, Simon från ”Lerlende” och Johannes från (gården) Rot (i Rogalands fylke), vilka aldrig återvände utan dräptes i lönndom. (32.)

Vidare, när det stillestånd var i kraft, som löpte ut vid påsken följande år, kom köpmännen till Egersund, till en by som heter Tengel (i Rogalands fylke), och forslade bort de nya husen därifrån och brände de gamla. (33.)

Vidare, under samma vapenstillestånd forslade de bort härbärget i Karmsund, vilket kungens drots Ogmund (Finnsson) hade återuppbyggt; det tidigare hade brunnit under freden. (34.)

Vidare tillfångatog de Ogmund Smed och Halvard Smelta och trots att dessa svor att de inte tillhörde herr Ogmunds (Finnssons) följe, återfick de aldrig något av det som tagits ifrån dem. (35.)

Vidare, en tjänare till Göte Eriksson, som heter Nils Petersson och var på väg in till S:t Theobald, gick nära Oslo ombord på skeppare ”Stenbekes” båt; och han kastades ut från båten och har inte mer synts till. (36.)

Vidare, Radeke Keding, som förde kungens och Ludvig Eivindssons gods och sin båt, blev tillsammans med alla sina följeslagare halshuggen till sjöss. (37.)

Vidare, för åtta år sedan, när Ludvig (Eivindsson) innehade Bohus slott, bortfördes kungens egendom med våld. Och då Ludvig berättade om detta, skulle de ha dödat honom, om han inte tagit sin tillflykt till en kyrka. (38.)

Vidare, köpmännen i Bergen försmådde allmänt kungens mynt, som han med hela rikets råd pålyst, men tog till fullt värde emot främmande mynt, lybskt och stralsundskt, något som kungen anser vara en mycket kränkande oförrätt mot honom. (39.)

Vidare, tio koggar kom till Bergen och satte eld på kungens gård. Och eftersom de inte kunde bränna ned den, rev de den. (40.)

Vidare, på samma krigståg tillfångatog de en av kungens undersåtar från ”Tyssessoy”, sårade honom och berövade honom allt vad han ägde. (41.)

Kungen meddelar avslutningsvis rådsherrarna (från hansestäderna) att detta är vad han för tillfället har att komma med, men att han skall återkomma med mer, när något inträffar.

English:

Haakon VI Magnusson (Swedish: Håkan Magnusson) (appr. 1340 – 1380), was King of Norway 1343-80 and co-king of Sweden 1362-64.
He was the younger son of King Magnus Eriksson of Sweden and Norway and Blanche of Namur. In 1343 he succeeded his father to the Norwegian throne, who would still rule during his minority, until 1355 when he reached majority as sovereign of Norway. 15 February 1362 he was elected (co)king of Sweden in Mora stones (representatives of Finland taking part in the election for the first time) at instigation of nobles, but soon in agreement with his father. In 1363 he married Margaret of Denmark, daughter of King Valdemar IV of Denmark. In 1370 they had the son Olav who would succeed his grandfather to the Danish throne in 1376. His cousin Albert III of Mecklenburg and nobles moved against his father in Sweden, ultimately deposing Haakon and Magnus and taking the old king prisoner. Haakon then concentrated mainly on business of his Norwegian kingdom. However he succeeded in getting his father released and allowed to settle in Norway where he died. Some occurrences, they made efforts to oust Albert. Haakon continued to claim the Swedish throne, a reason why his wife and later widow Margaret used the title queen of Sweden until her own death. In 1379 Haakon solved the disputes over succession in the Norse earldom of Orkney, awarding it to Henry Sinclair, ocean explorer, a (youngest) grandson of earl Maol Iosa, over the widower of Maol Iosa's elder daughter and other descendants. In 1380 King Haakon died and was succeeded by his own son Olav IV Haakonsson who was also King of Denmark