Kung Anund Jacob "Kolbränna" av Sverige Olofsson Olofsson, av Sverige

public profile

Kung Anund Jacob "Kolbränna" av Sverige Olofsson Olofsson, av Sverige's Geni Profile

Share your family tree and photos with the people you know and love

  • Build your family tree online
  • Share photos and videos
  • Smart Matching™ technology
  • Free!

Kung Anund Jacob "Kolbränna" av Sverige Olofsson Olofsson, av Sverige

Also Known As: "The Old", "Önundr Óláfsson", "Æmundær colbrænnæ", "Emund coal-burner", "Emund Kolbränna", "Emund Kullbrenneren"
Birthdate:
Birthplace: Sweden
Death: 1050 (46-56)
Sigtuna, Sweden
Place of Burial: Sverige
Immediate Family:

Son of Olof III "the Treasurer", king of Sweden and Estrid of the Obotrites
Husband of Dronning Gunhild av Danmark Anundsdotter
Father of Gunhild Anundsdotter; Erik Munsöätten and Estrid Svendsdotter Svendsen, (Swensson)
Brother of Ingegerd Olafsdotter Olofsdotter, Sweden
Half brother of Emund the Old, king of Sweden and Astrid Olofsdotter av Sverige, Queen of Norway

Occupation: Kung av Sverige, Svensk konge, or King of Sweden (1022-1052), King of Sweden, Kung 1022-, Kung i Sverige c:a 1019-c:a 1050, Konge av Sverige 1022-1050
Managed by: Private User
Last Updated:

About Kung Anund Jacob "Kolbränna" av Sverige Olofsson Olofsson, av Sverige

Anund Jakob, konung Olof Skötkonungs son med hans andra gemål, f. något av åren 1007—09, enligt Snorre på »Jakobsmässeaftonen» (24 juli) .Död:omkring 1050. En västgötsk källa talar om A. J. såsom »sträng i sina räfster att bränna mäns hus», varför han erhåller tillnamnet Kolbränna.

https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=18741

--------------------------

Olof Skötkonung + Estrid (wife)

1. Anund Jacob

2. Ingegerd (married to Yaroslav the Wise)

Olof Skötkonung + Edla (partner)

3. Astrid

4. Emund (Emund den Gamla / Emund the Old)

A fifth child, Homfrid (married to Sven Ladejarl), is sometimes mentioned as daughter of Edla and sometimes as the sister to Olof. She can of course be both….

Olof Skötkonung: http://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Sk%C3%B6tkonung

Estrid: http://sv.wikipedia.org/wiki/Estrid_av_obotriterna

Edla: http://sv.wikipedia.org/wiki/Edla_%28frilla%29

Sven Ladejarl: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Ladejarl

http://no.wikipedia.org/wiki/Anund_Jakob

http://sv.wikipedia.org/wiki/Anund_Jakob

http://en.wikipedia.org/wiki/Anund_Jacob_of_Sweden

Anund Jakob, född något av åren 1007-09, enligt Snorre Sturlason den 25 juli (Jakobsdagen), död cirka 1050, svensk kung från 1022, var son till Olof Skötkonung och Estrid. Dubbelnamnet förklaras av Adam av Bremen så att svearna visserligen accepterade en kristen kung men inte en med endast ett kristet namn. Anund var ett namn som svearna tilldelade personer vars namn de fann för svåra att använda (se senare Anund Gårdske).

Anund hade utrikespolitiska ambitioner och skickade hjälptrupper till Olav Haraldsson av Norge som stöd i dennes strid mot den danske kungen Knut den store i slaget vid Helgeå, som Knut dock vann. Under perioden snarast efter detta slag är det oklart huruvida Anund Jakob har någon egentlig makt över riket. Under Anunds regeringstid organiserades en berömd färd i österled, Ingvarståget.

Anund ska enligt Västgötalagens kungalängd (där han kallas "Emund") ha upprätthållit lag och ordning med ovanlig stränghet, bland annat genom att låta bränna ner lagbrytares hus (till kol) och tilldelas därför binamnet "kolbränna". Han efterträddes av sin halvbror Emund.


Yrke: Kung av Svealand ca 1022-1050

Far: Olof Skötkonung (980 - 1022)

Mor: Estrid av Mecklenburg (979 - 1032)

Född: omkring 1007 1)

Döpt: omkring 1007 1)

Död: 1050 Husaby Kyrka, Västergötland 2)

--------------------------------------------------------------------------------

Familj med Gunhild Svendsdotter (- 1054)

Barn: Maria Anundsdotter

--------------------------------------------------------------------------------

Noteringar

Anund Jakob föddes på Jakobsdagen, 25 juli 1007, som son till Olof Skötkonung och drottning Estrid. Året därpå döptes han till Jacobus, eftersom han var född på Jakobsdagen. Han föddes och döpt till det kristna namnet Jakob men blev av allmogen vid Ulleråker (som ännu ej var kristna) vald till kung med det nya svenska namnet Anund.

Anund Jakob nämns i de isländska sagorna och hos Adam av Bremen och skall ha gynnat kristendomen och förde en aktiv utrikespolitik.

Anund Jakob valdes till sin fars medregent år 1019, och blev vid faderns död år 1022, ensam kung.

Anund Jakob slöt i Kongahälla (Kungälv) förbund med sin svåger Olav i Norge 1026. Året därpå härjade han med 420 skepp tillsammans med kung Olav av Norge (Olav Haraldsson) i Skåne och utkämpade och besegrades i slaget på Helge å mot kung Knut den store av Danmark.

Under åren 1028-1040 hade han i krigstjänst hos sig den skånske kungasonen Svein Ulvsson (Estridsson), som senare blev dansk kung. År 1030 hjälpte han Olav den helige vid tåget till Stiklastad och det misslyckade försöket att återta Norge. Samma år dog Turgot, den förste biskopen i Skara, samt den engelske martyrpredikanten Wolfred.

I slutet av sitt liv blev Anund Jakob kallad "kung Anund Kolbränna" för sin stränghets skull - han brände lagbrytares gårdar till "kalla kol".

År 1050 dog Anund Jakob i Sigtuna eller Husaby och begravdes under "eskilstunakista" vid Husaby kyrka.

--------------------------------------------------------------------------------

Källor

1)  Lars O. Lagerqvist, Sverige och dess regenter under 1000 år 

2) Dick Harrison, Jarlens sekel


From the English Wikipedia page for Anund Jacob of Sweden:

http://en.wikipedia.org/wiki/Anund_Jacob_of_Sweden

Anund Jakob (Old Swedish: Æmundær colbrænnæ ("Emund coal-burner"), Old Icelandic: Ǫnundr Óláfsson) was King of Sweden 1022 – c. 1050.

He is believed to have been born in 25th of July c. 1008 or 1010[1] as Jakob.

When the Swedish counsel, the Thing, was to elect him the co-ruler of Sweden, the people objected to his non-Scandinavian name. They then gave him the pronomen Anund, which they did when they found a name too difficult. (See also the later Anund Gårdske).

The Westrogothic law says that he was called Kolbränna ("Coal-burner") as he had the habit of disposing of opponents by burning them to death inside their houses.

His political agenda was to maintain the balance of power in Scandinavia. That is why he supported the Norwegian kings Olaf II and Magnus I against Denmark's king Canute during the 1020s and 1030s.

At the Battle of the Helgeå, Anund and Olaf were defeated by Canute. Consequently, Canute subjugated for some time the core provinces of Sweden around lake Mälaren where he had his own coins minted in Sigtuna.

When Magnus I became king of Norway and Denmark in 1042, Anund Jakob supported him until the death of Magnús in 1047.

Anund Jakob's reign has traditionally been dated 1022 – c. 1050, but there is a great uncertainty over the year he died. He was probably alive 1049 and his brother and successor Emund is certain to have ruled Sweden in the summer of 1060.

Two skalds are known to have served Anund Jacob: Sighvatr Þórðarson and Óttarr svarti.

The Hervarar saga has very little to tell about Anund:

Önundr hét sonr Óláfs konungs sænska, er konungdóm tók eptir hann ok varð sóttdauðr. Á hans dögum fell Óláfr konungr inn helgi á Stiklastöðum. Eymundr hét annarr sonr Óláfs sænska, er konungdóm tók eptir bróður sinn.[2]

King Olaf the Swede had a son called Önund who succeeded him. He died in his bed. In his day fell King Olaf the Saint at Stiklestad. Olaf the Swede had another son called Eymund, who came to the throne after his brother.[3]

Notes and references

1.^ Snorri Sturluson, "Heimskringla" (Olav the Holy's saga, chapter 88 and 94)

2.^ Hervarar saga ok Heiðreks, Guðni Jónsson's og Bjarni Vilhjálmsson's edition at «Norrøne Tekster og Kvad».

3.^ The Saga of Hervör and Heithrek, in Stories and Ballads of the Far Past, translated from the Norse (Icelandic and Faroese), by N. Kershaw.Cambridge at the University Press, 1921.


Forrás: http://www.thepeerage.com/p11286.htm#i112860

(By Darryl Lundy)

Anund, King of Sweden (1)

M, #112860, d. 1050

Last Edited=15 Jul 2005

    Anund, King of Sweden is the son of Olof Skötkonung, King of Sweden and Astrid (?). (1) 

He died in 1050. (1)

    Anund, King of Sweden was also known as Jacob (?). (2) He succeeded to the title of King Anund of Sweden in 1022. (1)

Child of Anund, King of Sweden

-1. unknown of Sweden (2)


Anund Jakob, også kalt for Emund Kullbrenneren) ble født en gang mellom 1007-09, og i følge Snorre Sturlasson født på den 25. juli (selveste Jakobsdagen), død ca 1050), var konge over sveaerne fra 1022 og til sin død.

Anund Jakob var sønn til Olof Skötkonung og Estrid (eller Astrid). Den tyske kronikøren Adam av Bremen forklarer dobbelnavnet med at da sveaerne på tinget valgte ham som medkonge kunne de akseptere at han var kristen, men ikke at han hadde et kristent navn. ‘Anund’ var ofte det navnet sveaerne ga de som hadde et slikt fremmedartet navn at det var vanskelig å uttale (jf. Anund Gårdske). Jakob skal dog ha vært dåpsnavnet.

Anund Jakob hadde ambisjoner om å markere seg i nabolandene i Norden og han støttet den norske kongen Olav Haraldsson med hærfolk i dennes strid mot den danske kongen Knut den store i slaget ved Helgå, som danskekongen likevel vant. I perioden etter dette slaget er det uklart om Anund Jakob hadde noen egentlig makt over det svenske riket. I Sigtuna ble det presset mynt med Knut den stores navn. Sveaerne hadde valgt danskekongen som sin konge, skjønt det var nok mest i navnet, i håp om å få være i fred.

Under Anund Jakobs tid ble det organisert en berømt ferd i østerled, det såkalte «Ingvarstoget», se Ingvar den vidfarne.

I Vestergøtalovens kongeliste kalles han for «Emund» og nevnes for å ha opprettholdt lov og orden med en uvanlig strenghet, blant annet ved å la lovbryternes hus brenne ned til kull, og ble derfor kjent som «Kullbrenneren» (svensk «Kolbränna»).

Anund Jakob ble etterfulgt av sin halvbror Emund den gamle.


Död: Cir 1050-1052 42 år

General Notes:

Anund Jakob (kung av Sverige 1022-1050) föddes som Jakob men när tinget skulle välja honom till medregent i Sverige, invände folket att hans icke-skandinaviska namn. Han sades ha tillnamnet kol-brännare som han hade för vana att avyttra motståndare genom att bränna dem till döds inne i deras hus.

Hans politiska dagordning var att upprätthålla maktbalansen i Skandinavien. Det är därför han stödde de norska kungarna Olaf II Magnus och jag mot Danmarks kung Knut under 1020-talet och 1030-talet. Vid slaget vid Helgeå, Anund och Olof besegrades av Knut. Följaktligen underkuvade Knut för en tid centrala provinserna Sverige runt Mälaren där han hade sina egna mynt präglas i Sigtuna.

När Magnus jag blev kung av Norge och Danmark 1042 stödde Anund Jakob honom till hans egen död 1050.

Noterade händelser i hans liv var:

• Han var en kung av Sverige från 1022 till 1050.

Anund gift Gunhild Sveinsdatter, dotter till Svein Håkonson Jarl och Holmfrid. (Gunhild Sveinsdatter föddes före 1016.)

Anund Jakob

Olof Skötkonungs son Anund Jakob hette egentligen bara Jakob, men då han skulle väljas till kung omkring år 1020 krävde folket att han skulle ta ett mera svenskklingande namn. Det är under namnet Anund som han är känd i de nordiska källorna (Önundr Óláfsson). Även de mynt han präglade i Sigtuna hade detta namn. Inte mycket är känt om Anund Jakobs insatser som kung ca 1020-1050, men enligt västgötalagens kungalängd ska han ha burit tillnamnet "Kolbränna" på grund av att han i sina uppgörelser lät "bränna mäns hus". Hans utrikespolitik syftade till att bevara maktbalansen i Skandinavien och därför stödde han först Norges kungar Olov Haraldsson och Magnus den gode mot Danmarks kung Knut den store och hans söner, och slutligen dansken Sven Estridsson mot norrmannen Magnus den gode Den mest berömda händelsen under dessa krig var slaget vid Helge å ca 1026 som i praktiken slutade oavgjort. Men en tid efter slaget var dock Knut den store desto mer framgångsrik mot både Anund Jakob och Olov Haraldsson, och som en följd av Anunds nederlag var en del av Sverige tillfälligt under dansk kontroll. Bland annat präglade Knut den store egna mynt i Sigtuna. När Magnus den gode sedan blev kung över både Norge och Danmark 1042 stödde Anund Jakob dennes motståndare Sven Estridsson fram till sin död omkring 1050.

Familjeförhållanden

Hos Snorre Sturlasson och Adam av Bremen finns det motsägelsefulla uppgifter om vem som var Anund Jakobs mor. Ett tillägg i Adams av Bremens verk som förmodligen har tillkommit senare och inte skrivits av Adams hand, berättar följande om Anund Jakobs far Olof Skötkonung:

Svearnas kung var ivrig kristen och tog en slavisk flicka vid namn Estrid, av obodriternas stam, till gemål. Hon födde honom Jacob och dottern Ingegerd, som den fromme kungen i Ryssland Jaroslav tog till äkta.

Adam av Bremen själv skrev i en senare del av boken detta om Olof Skötkonung:

Denne kung sägs för övrigt ha haft två söner. Dessa båda lät han döpa tillsammans med sin gemål och sitt folk. Den ene av dem, som föddes av en bihustru, fick namnet Emund. Den andre, Anund, som kungen hade avlat med sin lagliga gemål, fick trons och nådens tillnamn Jacob.

I det första citatet beskrivs Anund Jakobs mor som tillhörig den slaviska stammen obodriterna som levde i nuvarande Mecklenburg. Men Snorre Sturlasson uppger att båda föräldrarna till Anund Jakob var svenska och att det var hans illegitime halvbror Emund som hade en slavisk mor. Namnet på Anunds Jakobs mor förekommer inte i Snorre Sturlassons Heimskringla, men det har förmodligen nämnts i den lucka i Snorres text som finns före de följande meningarna:

De fick även en son som föddes på Jakobsvakelsedagen. När pojken skulle döpas lät biskopen kalla honom Jakob. Svearna tyckte illa om detta, eftersom ingen svensk kung tidigare hade kallats Jakob. Alla kung Olavs barn var vackra och kloka.

Om Anund Jakob föddes på Jakobsvakelsedagen var han född den 25 juli och uppkallad efter en av Jesus lärjungar. Får vi tro Snorre Sturlasson ska namnet Jakob sedan ha ändrats till Anund när han valdes till kung av svearna, vilket bör ha skett omkring år 1020 då han enligt Snorre var 10-12 år gammal. Detta kan emellertid vara en påhittad förklaring från Snorres sida eftersom det finns flera exempel från den här tiden på barn som fick både ett skandinavisk och ett kristet namn vid dopet. De händelser som hade föregått Anund Jakobs kungaval var systern Ingegerds bröllop med furst Jaroslav I år 1019 och sedan hans halvsyster Astrids bröllop med den norske kungen Olav Haraldsson.

I ytterligare ett senare tillägg till Adam av Bremen finns följande mening: "Gunhild, Anunds änka är inte densamma som Gude, som Thora dödade". Meningen syftar på ännu ett osäkert familjeförhållande. Den danske kungen Sven Estridsson (1047-1076), som var kusin till Anund Jakob, ska ha varit gift med Anunds dotter Gyda som omkring 1045 dödades av Svens älskarinna Tora. Gyda har i en annan källa förväxlats med Gunhild som Sven Estridsson tvingades skilja sig ifrån eftersom kyrkan inte tillät äktenskap mellan kusiner. Gunhild var dotter till jarlen Svein Håkonsson och Holmfrid (troligen syster till Olof Skötkonung). Märkligt nog var Anund Jakob också kusin till Gunhild och därmed bör deras äktenskap ha varit lika otillåtet för kyrkan. Det avsnitt som tillägget kommenterar är en skildring av ärkebiskopen av Hamburg-Bremens sändebuds hemresa efter att de hade blivit avvisade av Emund den gamle (den som visade medlidande var blivande kungen Stenkil):

Denne, som var den ende som kände medlidande med bröderna, erbjöd dem gåvor och såg till att de välbehållna kunde passera bergstrakterna i Sverige och komma fram till den helgonlika drottning Gunhild, som efter att ha blivit skild från danernas kung på grund av sin släktskap med honom, nu levde utanför Danmark och ägnade sig åt gästfrihet och andra fromma verk. Hon tog mycket ärofullt emot sändebuden, som om de hade skickats av Gud, och sände dem gåvor till ärkebiskopen.

Anunds Jakobs kungaval och kriget mot Knut den store

Missnöjet med Olof Skötkonungs krig mot Norge ledde till att Anund Jakob valdes till dennes medkung omkring 1020, endast 10-12 år gammal. En uppdelning av riket skulle också ske mellan far och son, men det är tveksamt ifall den någonsin ägde rum eftersom Anund Jakob var så ung och Olof Skötkonung enligt isländska uppgifter ska ha dött redan vintern 1021-22. Adam av Bremens påstående att Olof Skötkonung dog samma år som Knut den store och kejsar Konrad II är inte trovärdig eftersom dessa personer dog först 1035 respektive 1039. Innan dess hade den mest omtalade händelsen under Anund Jakobs regeringstid ägt rum, slaget vid Helge å.

När Norges kung Olav Haraldsson blev svåger till Anund Jakob upphörde kriget mellan Sverige och Norge. Kriget mellan Olav och den dansk-engelske kungen Knut den store fortsatte däremot. Knut den store gjorde anspråk på hela Norge och Olav Haraldsson övertygade sin svenske svåger att det låg i bådas intresse att Knut inte lyckades erövra Norge. Knut den store försökte utan framgång blidka Anund Jakob med stora gåvor och vänskapsanbud, men i ett möte i Kungahälla slöts den svensk-norska alliansen. Omkring år 1026 sammanstrålade sedan de två allierade flottorna efter att Olav hade härjat Själland och Anund Jakob östra Skåne. Knut den store befann sig då i England men samlade genast en stor flotta för att möta fienderna. När Olav och Anund fick reda på storleken på den flotta som kom emot dem beslöt de att undvika denna genom att segla mot Sverige förbi Skåne som återigen härjades och brändes. Men de kom inte längre än till Helge ås mynning där de förberedde ett försvar och väntade in Knuts flotta. När det gäller detaljerna kring själva slaget ger källorna olika bud, det verkar som om Knut den stores flotta drabbades av någon form av olycka som dränkte många av hans män. Saxo Grammaticus och Snorre Sturlasson är emellertid överens om att danskarna drabbades av svåra förluster och att den svensk-norska flottan sedan drog sig tillbaka från platsen för slaget. Av tradition räknas den armé som sist lämnar slagfältet som segrare. Men danskarnas stora förluster gör det berättigat att beskriva slaget som oavgjort. Efter slaget ska Anund Jakob och Olav ha diskuterat ifall de skulle göra ett ny attack mot Danmark under vintern, men enligt Snorre Sturlasson var svearna som hade fått större förluster än norrmännen ovilliga att fortsätta strida under detta år.

Under de följande åren var det definitivt Knut den store som hade lyckan på sin sida. Norska stormän som var lojala till Knut fördrev Olav den helige från Norge 1028 och omkring år 1030 lät Knut prägla egna mynt i Sigtuna, dessa hade inskriften CNUT REX SW (Knut, kung av Sverige). Knut den store ska också 1027 i ett brev till sina engelska undersåtar ha kallat sig för "kung över en del av svearna". Tyvärr är de övriga källorna tysta om den här omvälvande perioden under Anund Jakobs regeringstid. Den ende som nämner något om händelserna efter slaget vid Helge å är Snorre Sturlasson som berättar att när Olav Haraldsson skulle försöka återerövra Norge år 1030 fick han hjälp av 400 man från sveakungen. Detta var emellertid inte tillräckligt utan Olav Haraldsson stupade i slaget vid Stiklastad mot en här bestående av de till Knut lojala norrmännen. Mer framgångsrik var Olavs son Magnus den gode som strax efter Knuts död 1035 blev norsk kung. Även denna gång gav sveakungen militärt bistånd, vilket hade gjorts möjligt av dennes syster Astrid som hade varit gift med Olav Haraldsson och därmed var styvmor till Magnus. Svearna skulle först ha varit tveksamma eftersom de kom ihåg hur det gick fem år tidigare, men blivit övertalade av Astrid. Det som komplicerar bilden är dock den omständigheten att Snorre Sturlasson uppger att sveakungen hette Emund när dessa händelser inträffade. De flesta historiker förklarar detta med att Snorre Sturlasson här har förväxlat Anund Jakob med hans halvbror och efterträdare Emund den gamle. Det är dock fullt möjligt att Knut den store hade fördrivit Anund Jakob omkring 1027 och insatt Emund som lydkung över svearna. Fast denne sveakungs stöd till Olav den helige 1030 gör det osannolikt att han skulle ha varit i ett beroendeförhållande till Knut den store. Inte heller antyder någon annan källa att Emund skulle ha varit kung så tidigt eller varit en motståndare till Anund. Sannolikt har därför Snorre Sturlasson gjort sig skyldig till ett missförstånd när han blandade ihop de snarlika namnen Anund och Emund. Om detta är en riktig tolkning var Anund Jakob kung över åtminstone delar av Sverige år 1030. Men bristen på källor gör att vi inte kan veta vilka delar av Sverige utöver Sigtuna som Knut den store ockuperade och när Anund Jakob tog tillbaka dem. Det bör emellertid inte ha skett senare än 1035 då Knut den store dog.

Det bör i sammanhanget också nämnas att det finns forskare som hävdar att slaget vid Helge å ägde rum vid en å i Uppland och inte vid den mer kända ån i östra Skåne. Detta skulle i så fall bättre förklara varför Knut den store senare kunde lägga under sig en del av Sverige. Det råder dock ingen tvekan i de historiska källorna om att de skildrar strider som äger rum i Skåne.

Det kan ha varit i samband med Anund Jakobs krig som Blekinge blev danskt. I Wulfstans reseskildring från slutet av 800-talet beskrivs nämligen Blekinge som ett land som lydde under sveakungen medan en gränsläggning i mitten av 1050-talet placerar landskapet på den danska sidan. Anund Jakobs krig mot Knut den store är också det enda kända dansk-svenska krig under den här perioden där Sverige var den underlägsne parten.

Inrikes förhållanden

De källor som finns om Anund Jakobs tid berättar bara om de krig som Anund Jakob deltog i. Vad han uträttade på hemmaplan är mindre känt. Det tycks dock som om Anund Jakob ordnade upp den oreda som hade rått inom myntpräglingen under faderns sista decennier. Myntens vikt blev enhetligare och inskrifterna mer välformade och läsligare. Trots detta upphörde myntpräglingen efter år 1030 och det skulle dröja till mitten av 1100-talet innan det återigen präglades svenska mynt. I övrigt är den enda informationen om Anund Jakobs inrikespolitik en notis från Västgötalagens kungalängd där han kallas för Emund Kolbränna. Tillnamnet förklaras så här: "Han kallades Kolbränna för att han i sina räfster gärna brände mäns hus". Anund Jakob tycks alltså ha varit en ganska hårdhänt kung. Adam av Bremens beskrivning av honom ger dock ett helt annat intryck:

Han var visserligen ung till åren men överträffade alla sina föregångare i visdom och fromhet. Ingen kung var så älskad av svearnas folk som Anund.

Adam av Bremen är som vanligt väldigt tendensiös när han skildrar de skandinaviska kungarna. Anund Jakob tycks ha haft ett gott förhållande till Hamburgstiftet och får därför en välvillig behandling i Adams verk. Intressant är också att Adam tycks bekräfta Snorre Sturlassons uppgift att Anund Jakob inte var vuxen när han blev kung. Utöver detta berättar Adam av Bremen också att Anund Jakobs kusin Sven Estridsson tjänstgjorde i sveakungens hird i 12 år, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära en sammanhängande period. Sven ska under striderna om Danmarks tron 1042-47 ha flytt till Sverige tre gånger och två gånger återkommit med svenska hjälptrupper. Men huvuddelen av Sven Estridssons vistelse i Sverige måste ha ägt rum på 1030-talet. Från Sven ska Adam av Bremen ha hört att "kristendomen under Jacobs regeringstid hade rätt stor utbredning i svearnas land".

En händelse som utspelades 1040-1041 var ett vikingatåg lett av Anund Jakobs kusinbarn (eller brorson) Ingvar Vittfarne som gick ända till Kaspiska havet. Företaget slutade emellertid med att Ingvar och de flesta av hans män dog av sjukdom i Georgien. Många runstenar i Mälardalen och Östergötland är resta till minne av dem som dog under detta olycksaliga vikingatåg. Ingvar Vittfarnes saga berättar om denne man som tidigare tillsammans med Anund ska ha lett ett krigståg mot semgallerna i dagens Lettland, vilka sedan en tid tillbaka inte hade betalat sin skatt till sveakungen. Sagan hävdar att Olof Skötkonung fortfarande var kung vid den tiden men detta kan av kronologiska skäl inte stämma. Krigståget var iallafall framgångsrikt och Ingvar vann ett stort anseende bland svearna. Några år efter denna händelse krävde Ingvar "konungs namn och värdighet" av sveakungen (fortfarande Olof enligt sagan). Men detta gick sveakungen inte med på och Ingvar begav sig då till Ryssland (troligen år 1036) och gjorde där krigstjänst hos furst Jaroslav I innan han lockade med sig män från hemlandet till att delta i det olycksaliga vikingatåget mot "Särkland" 1040-1041. Ingvars krav på att få konungs namn och värdighet har tolkats som ett försök att bli utsedd till Anund Jakobs efterträdare, denne saknade ju egna söner.

Kriget mot Magnus den gode

Efter att först ha hjälpt Magnus att bli norsk kung bytte Anund Jakob sida när Magnus blev för mäktig. Den som stöddes istället var Sven Estridsson som i egenskap av barnbarn till Sven Tveskägg kunde göra anspråk på den danska tronen. Händelseförloppet gick till på det sättet att när Knut den stores son Hardeknut dog 1042 försökte Sven bli dansk kung. Men han hindrades av ett avtal mellan Hardeknut och Magnus den gode som gick ut på att den som levde längst skulle ärva den andres rike. I enlighet med detta avtal krävde och lyckades Magnus bli kung av Danmark. Sven fick då nöja sig med att bli hans jarl istället. Den utnämningen var emellertid inte tillräcklig för att mätta Svens ambitioner och det dröjde inte länge innan han gjorde uppror mot Magnus. Tronstriden ledde till att han tre gånger tvingades fly till Sverige där han vistades 1043, 1045-1047 och 1047. Två gånger (1043 och 1047) återkom han med svenska hjälptrupper och tog kontroll över Danmark för att båda gångerna återigen bli fördriven av Magnus. Denne dog dock 1047 och gjorde på dödsbädden sin fiende till dansk tronföljare så att Sven till sist kunde bli kung av Danmark.

Snorre Sturlasson som återigen har förväxlat Anund Jakob med Emund berättar hur Sven i början av tronstriden flydde till sin svenske släkting när Magnus tågade mot honom år 1043:

På våren när han hörde att kung Magnus kom söderut från Norge och hade en stor här, for Sven till Skåne och därifrån upp genom Götaland och sedan till Svitjod till sin släkting den svenske kungen Emund. Han stannade där under sommaren och fick bud om från Danmark om kung Magnus färder och antalet män han hade med sig. När Sven fick reda på att kung Magnus hade låtit en stor del av sitt manskap fara bort och att han var söderut i Jylland red han ned från Svitjod med ett stort manskap som sveakungen hade givit honom.

Därefter skildrar Snorre striderna mellan Sven och Magnus samt hur Sven återigen flyr till sveakungen 1045 för att komma tillbaka och för tredje gången fly till sveakungen 1047 innan han slutligen kunde efterträda Magnus som dansk kung samma år. Adam av Bremen som fick sina uppgifter direkt från Sven Estridsson berättar om dessa strider på följande sätt:

Magnus härskade vid denna tid över två riken, nämligen danernas och nordmännens, varemot Jakob ännu var kung i Sverige. Med hjälp av denne samt stöd från jarlen Tove lyckades Sven fördriva Magnus från Danmark. Denne tog då upp kampen på nytt men omkom ombord på sin flotta. Nu innehade Sven två riken och sägs ha utrustat en flotta för att lägga England under sitt välde.

Det Sven Estridsson har sagt till Adam av Bremen är en ofullständig och felaktig bild av händelseutvecklingen. Här står det ingenting om att Sven blev fördriven tre gånger av Magnus. Sven var dessutom aldrig kung av Norge och han hade fullt upp med att freda sitt danska rike från Magnus norske efterträdare Harald Hårdråde. Den Tove jarl som nämns i texten är för övrigt inte känd från någon annan källa och det går därför inte att avgöra omfattningen av hans jarladöme.

Ännu en kanske alltför smickrande bild av Sven ges i ett tillägg till texten ovan, som dock ändå innehåller information som Sven förmodligen inte hade velat ge till Adam av Bremen. Följande rader som uppenbarligen handlar om åren 1042-1043 har någon skrivit i marginalen till Adams verk:

Besegrad av Magnus fann Sven i sitt öde, erkände segraren som sin länsherre och avlade trohetsed till honom. Men när han på danernas inrådan på nytt började krig, blev han i alla fall övervunnen av Magnus. Då flydde Sven och kom till Jakob, djupt bedrövad över att ha brutit sitt trohetslöfte.

Vad dessa knapphändiga notiser antyder är att Anund Jakob fortsatte den politik som ledde fram till slaget vid Helge å och militärt bistånd till norska tronkrävare. Nämligen att förhindra att Norge och Danmark fick en gemensam kung. Tyvärr är det svårt att få någon bra bild på hur omfattande Anund Jakobs militära stöd var på detta område eftersom källorna inte ger särskilt många detaljer. Snorre Sturlasson är i alla fall utförligast och det verkar inte som han har missat någon händelse under denna turbulenta tid. För han nämner även att Sven Estridsson träffade den norske tronkrävaren Harald Hårdråde i Sigtuna 1045 och att båda var svearnas vänner. Detta kan ses som en antydan på att Anund Jakob också stödde Harald Hårdråde även om inga hjälptrupper nämns i det fallet. Adam av Bremen har å sin sida helt missat slaget vid Helge å samt interventionerna i Norge och han berättar bara knapphändigt om Svens tronstrider på ett sätt som framställer Sven Estridsson i alltför positiv dager. Den enda svenska inblandning i de skandinaviska tronstriderna som Saxo Grammaticus berättar om är slaget vid Helge å..

Anund Jakobs död

Tidpunkten för Anund Jakobs död är okänd. Det sista livstecknet är stödet till Sven Estridssons kamp för den danska tronen 1047. Efter att Adam av Bremen hade skildrat hur Sven Estridsson, Harald Hårdråde och Edward Bekännaren hade blivit kungar av Danmark (1047), Norge (1045) och England (1042) samt nämnt en händelse i England som ägde rum år 1049 skrev han följande mening: "När detta hade inträffat där, gick svearnas mycket fromme kung Jacob ur tiden". Anund Jakobs död får därför med en bred felmarginal antas ha inträffat omkring 1050. Enligt Hervararsagan dog han sotdöden (sóttdauðr), dvs i sjuksäng. Några söner som kunde efterträda honom hade han uppenbarligen inte, så han efterträddes istället av sin äldre halvbror Emund som var född utanför äktenskapet. Emund som fortfarande levde sommaren 1060 ska enligt Hervararsagan bara ha varit kung en kort tid.

Läs även om Emund den gamle.

Anmärkningar

Citaten från Adam av Bremen är hämtade från Emanuel Svenbergs översättning från 1984 med den lilla justeringen att den nyskapade termen "sveoner" har ersatts med "svear". Det latinska ordet "Sueones" översätts vanligen till "svear" och jag anser att flera olika översättningsvarianter av samma ord ställer till med onödig förvirring.

Citaten från Snorre Sturlassons Heimskringla är hämtade från Karl G. Johanssons översättning "Nordiska kungasagor" (1991-93).


Anund Jakob (även kallad Emund Kolbränna, dopnamnet skall dock ha varit Jakob), född något av åren 1007-09, enligt Snorre Sturlason den 25 juli (Jakobsdagen), död cirka 1050, sveakung från 1022, var son till Olof Skötkonung och Estrid. Dubbelnamnet förklaras av Adam av Bremen så att svearna visserligen accepterade en kristen kung men inte en med endast ett kristet namn. Anund var ett namn som svearna tilldelade personer vars namn de fann för svåra att använda (se senare Anund Gårdske).

Anund hade utrikespolitiska ambitioner och skickade hjälptrupper till Olav Haraldsson av Norge som stöd i dennes strid mot den danske kungen Knut den store i slaget vid Helgeå, som Knut dock vann. Under perioden snarast efter detta slag är det oklart huruvida Anund Jakob har någon egentlig makt över riket. I Sigtuna pressades nämligen mynt med Knut den stores namn och svearna hade valt denne till konung i förhoppning om att få vara ifred. Under Anunds regeringstid organiserades en berömd färd i österled, Ingvarståget.

Anund ska enligt Västgötalagens kungalängd (där han kallas "Emund") ha upprätthållit lag och ordning med ovanlig stränghet, bland annat genom att låta bränna ner lagbrytares hus (till kol) och tilldelas därför binamnet "kolbränna". Han efterträddes av sin halvbror Emund.


From the English-language Foundation for Medieval Genealogy page on Sweden:

http://fmg.ac/Projects/MedLands/SWEDEN.htm#IngigerdOlafsddied1050

ANUND JAKOB (-[1052]).

Adam of Bremen names "filius Iacobus et filia Ingrad" as the children of "Olaph rex Sueonum" and his wife Estred, in a later passage clarifying that the son was "Anund…dictus est Iacobus"[52].

He succeeded his father in [1022] as ANUND JAKOB King of Sweden.

m as her first husband, GUNHILD Svensdatter, daughter of Jarl SVEN Haakonsson & his wife Holmfrid of Sweden (-1060 or after).

The primary source which confirms her first marriage has not yet been identified. Adam of Bremen refers to the marriage of "rex iuvenis Suein" and "consanguineam a Suedia", the king being threatened with excommunication by the Archbishop of Bremen and papal letters, his wife being named "Gunhild [vel Giuthe] reginam" in a later passage which records that after her separation she devoted herself to charitable activities on her estates[53].

Her parentage is referred to in Knytlinga Saga[54]. Snorre records that "Gunhild, Earl Svein's other daughter" was married to "the Danish king Svein Ulfson"[55].

She married secondly (1052) as his first wife, Svend II King of Denmark.

From the Swedish-language Historiska Personer i Sverige och Norden page on Anund Jakob - Olofsson (English below):

http://historiska-personer.nu/min-s/ped99f3d7.html

Anund Jakob >> Olofsson

Yrke: Kung i Sverige c:a 1019-c:a 1050

Far: Olof >> Skötkonung (Eriksson) (980 - 1022)

Mor: Estrid (979 - )

Född: 1007-07-25 1)

Döpt: 1008

Död: 1050 2)

Begravd: Husaby, Husaby kyrka, Västergötland 3)

--------------------------------------------------------------------------------

Familj med Gunhild Svendsdotter

Barn: Maria >> Anundsdotter

--------------------------------------------------------------------------------

Noteringar

Anund Jakob, 1007-1050, kung 1019 (1022)-1050.

Anund Jakob föddes på Jakobsdagen, 25 juli 1007, som son till Olof Skötkonung och drottning Estrid. Året därpå döptes han till Jacobus, då han fötts på Jakobsdagen.

Han blev född och döpt till det kristna namnet Jakob men blev av allmogen vid Ulleråker (som ännu ej var kristna) vald till kung med det nya svenska namnet Anund.

Han valdes till sin fars medregent år 1019, och blev vid faderns död år 1022, ensam kung.

Anund Jakob slöt i Kongahälla (Kungälv) förbund med sin svåger Olav i Norge 1026. Året därefter härjade han med 420 skepp tillsammans med kung Olav av Norge (Olav Haraldsson) i Skåne och utkämpade slaget i Helge å mot kung Knut den store av Danmark.

Lite kuriosa: i slaget vid Helge å var alla inblandade släkt - Knut den store av Danmark var halvfarbror till Anund Jacob och hans halvsyster Astrid. Astrid var i sin tur Olavs av Norge hustru och Olav och Anund Jacob var svågrar!

Under åren 1028-1040 hade han i krigstjänst hos sig den skånske kungasonen Svein Ulvsson (Estridsson), som senare blev dansk kung.

År 1030 hjälpte han Olav den helige vid tåget till Stiklastad och det misslyckade försöket att återta Norge. Samma år dog Turgot, den förste biskopen i Skara, samt den engelske martyrpredikanten Wolfred.

I slutet av sitt liv blev Anund Jakob kallad "kung Anund Kolbränna" för sin stränghets skull-han brände lagbrytares gårdar till "kalla kol".

År 1050 dog han "sotdöden" i Sigtuna eller Husaby och begravdes under "eskilstunakista" vid Husaby kyrka.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ändringar och tillägg /Sören Lindhe

Född: 1007 1015 Olof Dalin Svea rikes historia sid 660-61

Anund Jakob, " Anund Kolbränna ", 1007-1050, kung 1019 (1022)-1050.

Anund Jakob föddes på Jakobsdagen, 25 juli 1007, som son till Olof Skötkonung och drottning Estrid. Året därpå döptes han till Jacobus, eftersom han var född på Jakobsdagen. Han föddes och döpt till det kristna namnet Jakob men blev av allmogen vid Ulleråker (som ännu ej var kristna) vald till kung med det nya svenska namnet Anund.

Anund Jakob nämns i de isländska sagorna och hos Adam av Bremen och skall ha gynnat kristendomen och förde en aktiv utrikespolitik.

Anund Jakob valdes till sin fars medregent år 1019, och blev vid faderns död år 1022, ensam kung. Anund Jakob slöt i Kongahälla (Kungälv) förbund med sin svåger Olav i Norge 1026. Året därpå härjade han med 420 skepp tillsammans med kung Olav av Norge (Olav Haraldsson) i Skåne och utkämpade och besegrades i slaget på Helge å mot kung Knut den store av Danmark.

Under åren 1028-1040 hade han i krigstjänst hos sig den skånske kungasonen Svein Ulvsson (Estridsson), som senare blev dansk kung. År 1030 hjälpte han Olav den helige vid tåget till Stiklastad och det misslyckade försöket att återta Norge. Samma år dog Turgot, den förste biskopen i Skara, samt den engelske martyrpredikanten Wolfred.

I slutet av sitt liv blev Anund Jakob kallad "kung Anund Kolbränna" för sin stränghets skull - han brände lagbrytares gårdar till "kalla kol".

År 1050 dog Anund Jakob i Sigtuna eller Husaby och begravdes under "eskilstunakista" vid Husaby kyrka.

--------------------------------------------------------------------------------

Källor

1)  Lars O. Lagerqvist - Sveriges regenter - från forntid till nutid 

2) Dick Harrison - Jarlens sekel
3) Gunnar Hedin - Sveriges kungar och drottningar under 1000 år
In English:

Anund Jakob Olofsson

Occupation: King of Sweden 1019-1050

Father: Olof Skotkonung (Eriksson) (980-1022)

Mother: Estrid (b. 979)

Born 1007, July 25

Baptized 1008

Died 1050

Buried: Husaby Cathedral, Husaby

Family with Gunhild Svendsdottir

Children: Mary Onundsdottir

Entries:

Anund Jakob (1007-1055) King 1019/1022-1055

Anund Jakob was born on St. Jakob's Day, 25 July 1007, the son of King Olof and Queen Estrid. The following year, he was baptized Jacobus because he was born on St. Jakob's Day.

He was born and baptized into the Christian name Jakob, but the peasantry at Ulleraker (before they became Christians) demanded that their future king have a Swedish name like Anund.

He was elected to be co-ruler alongside his father in 1019, and was at his father's death in 1022 the sole King of Sweden.

In 1026, Anund Jakob signed in Kongahalla (present Kungalv) a covenant with his brother King Olaf Haraldsson in Norway, the year after Olaf ravaged the Skane with 420 ships and fought the Battle of the River Helge against King Canute of Denmark.

Fun fact: the Battle of the River Helge was fought almost entirely among family - Canute of Denmark was half-uncle to Anund Jakob and his half-sister Astrid. Astrid in turn was the wife of Olaf of Norway, as well as brother of Anund Jakob!

During the years 1028-1040, he sent his son Svein Ulfsson (Estridson) to fight in the Skane. He later became a Danish king.

In 1030, he helped St. Olaf at the Battle of Stiklestad during his unsuccessful attempt to regain Norway. That same year, Turgot, the first Bishop of Skara, died and the English preacher Wolfred was martyred.

At the end of his life, Anund Jakob was called King Onund Kolbranna, as he burned the farms of his enemies to "cold charcoal."

In 1050, he died "a natural death" in Sigtuna or Husaby, and was buried in the Eskilstuna mausoleum at Husaby Cathedral.

Changes and Additions by Soren Lindhe

Anund James is mentioned in the Icelandic sagas, and Adam of Bremen notes that he must have favored Christianity and took an active foreign policy.


http://en.wikipedia.org/wiki/Emund_the_Old

Emund the Old, Emund den gamle, Old Swedish: Æmunðær gamlæ or Æmunðær gammal also Emund the Evil Old Swedish: Æmunðær slemæ (king of Sweden 1050–1060)[1] was an illegitimate son of Olof Skötkonung. Emund succeeded his brother Anund Jakob c. 1050. He was also called Slemme, "the bad," because he actively opposed the priests from the Archbishopric of Bremen in favour of the English missionary Osmundus. The English equivalent of his name is Edmund.

The Westrogothic law says that he was a disagreeable man when wanting to pursue a goal, and that he marked the border between Sweden and Denmark.

He was the last king of the House of Munsö. Adam of Bremen relates in his work Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum (Deeds of Bishops of the Hamburg Church) that his son Anund Emundsson died when leading a Swedish attack against Terra Feminarum and the attack ended in Swedish defeat. Emund was succeeded by Stenkil and his house.

The Hervarar saga says that Emund was king only a short time:

Olaf the Swede had another son called Eymund, who came to the throne after his brother. In his day the Swedes neglected the Christian religion, but he was King for only a short time.

The cognomen "Gamle" is known from Adam of Bremen, although he mistakes it as a proper name and mentions in one episode a "King Gamle" when it is in fact Emund. The name means "old" and could signify that he was old when he became king or that he was the older brother to his predecessor Anund Jakob.

Emund den gamle http://no.wikipedia.org/wiki/Emund_den_gamle

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emund_den_gamle

Emund the Old http://en.wikipedia.org/wiki/Emund_the_Old

http://www.wadbring.com/historia/sidor/aetter3.htm#emundgamle

http://svenskaregenter.se/emunddengamle.html


Emund the Old, Emund den gamle, Old Swedish: Æmunðær gamlæ or Æmunðær gammal also Emund the Evil Old Swedish: Æmunðær slemæ (king of Sweden 1050–1060)[1] was an illegitimate son of Olof Skötkonung. Emund succeeded his brother Anund Jakob c. 1050. He was also called Slemme, "the bad," because he actively opposed the priests from the Archbishopric of Bremen in favour of the English missionary Osmundus. The English equivalent of his name is Edmund.


http://svenskaregenter.se/emunddengamle.html

Emund den gamle (Slemme)

Emund den gamle (namnet kommer av att han förmodligen var runt femtio år när han tillträdde tronen), i Västgötalagens kungalängd kallad Emund Slemme, död cirka 1060, var svensk kung från cirka 1050. Han var son till Olof Skötkonung och halvbror till sin företrädare på tronen, Anund Jakob. Emund är främst känd genom uppgifter från Adam av Bremen. Emund var döpt men enligt Adam var Emunds kristendom inte riktigt seriös. Adams uppfattning kan bero på två saker, dels att Emund aktivt stödde den engelska missionsverksamheten på bekostnad av ärkestiftet Hamburg-Bremen och att han i väldigt stor utsträckning skall ha försökt kombinera den gamla tron med den nya. Ett experiment som framför allt skall ha drivits av den självutnämnde ärkebiskop Osmundus, och förmodligen syftade till att blidka de asatroende. Han avvisade ärkestiftets försök att ersätta denne med sin biskop.

Emund anses tillsammans med den danske kungen Sven Estridsson ha ansvarat för den första formaliserade gränsläggningen mellan Sverige och Danmark (troligen utan att fråga smålänningarna vad de tyckte om detta). Han påstås också ha sänt sin son Anund till kvänernas land, där denne blev förgiftad. Då Emund saknade barn efterträddes han av en storman från Västergötland som bar namnet Stenkil.


http://sv.wikipedia.org/wiki/Emund_den_gamle

http://en.wikipedia.org/wiki/Emund_the_Old


Noteringar

Konung ca 1050 – 1061. Frilloson till Olof Skötkonung, modern hette Edla. Född efter år 1000. Döpt samtidigt med brodern Anund, därefter uppfostrad i Venden. Blev kung efter Olof III Skötkonungs äktfödde son Anund II Jacobs död eftersom denne dog barnlös. Men troligen hade Anund redan tagit honom som medregent 1047. Han låg i fejd med Bremens ärkestift och ville upprätta en oavhängig nationalkyrka. Han lär ha varit en ståtlig, handlingskraftig och frikostig monark. Dog sotdöden, troligen i Sigtuna. Han sägs ibland vara den siste kungen av Ynglingaätten, vilket inte stämmer. Möjligen begravd i Linköping.


Emund the Old, Emund den gamle, Old Swedish: Æmunðær gamlæ or Æmunðær gammal also Emund the Evil Old Swedish: Æmunðær slemæ (king of Sweden 1050–1060)[1] was an illegitimate son of Olof Skötkonung. Emund succeeded his brother Anund Jakob c. 1050. He was also called Slemme, "the bad," because he actively opposed the priests from the Archbishopric of Bremen in favour of the English missionary Osmundus. The English equivalent of his name is Edmund.

The Westrogothic law says that he was a disagreeable man when wanting to pursue a goal, and that he marked the border between Sweden and Denmark.

He was the last king of the House of Munsö. Adam of Bremen relates in his work Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum (Deeds of Bishops of the Hamburg Church) that his son Anund Emundsson died when leading a Swedish attack against Terra Feminarum and the attack ended in Swedish defeat. Emund was succeeded by Stenkil and his house.

The Hervarar saga says that Emund was king only a short time:

Eymundr hét annarr sonr Óláfs sænska, er konungdóm tók eptir bróður sinn. Um hans daga heldu Svíar illa kristnina. Eymundr var litla hríð konungr.[2]

Olaf the Swede had another son called Eymund, who came to the throne after his brother. In his day the Swedes neglected the Christian religion, but he was King for only a short time.[3]

The cognomen "Gamle" is known from Adam of Bremen, although he mistakes it as a proper name and mentions in one episode a "King Gamle" when it is in fact Emund. The name means "old" and could signify that he was old when he became king or that he was the older brother to his predecessor Anund Jakob.

http://images.google.no/imgres?imgurl=http://upload.wikimedia.org/w...


http://en.wikipedia.org/wiki/Emund_the_Old

http://no.wikipedia.org/wiki/Emund_den_gamle

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emund_den_gamle

http://www.wadbring.com/historia/sidor/aetter3.htm#emundgamle

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emund_Slemme

http://svenskaregenter.se/emunddengamle.html

---

Emund the Old, Emund den gamle, Old Swedish: Æmunðær gamlæ or Æmunðær gammal also Emund the Evil Old Swedish: Æmunðær slemæ (king of Sweden 1050-1060)[1] was an illegitimate son of Olof Skötkonung. Emund succeeded his brother Anund Jakob ca. 1050. He was also called Slemme, "the bad," because he actively opposed the priests from the Archbishopric of Bremen in favour of the English missionary Osmundus.

---

Emund den gamle var svensk kung från cirka 1050, död cirka 1060; förmodligen identisk med den kung som i Västgötalagens kungalängd kallas Emund Slemme. Emund den gamle var son till Olof Skötkonung och Edla (frilla), halvbror till sin företrädare på tronen, Anund Jakob, och gift med Astrid Nialsdotter från Norge.

Tillnamnet Slemme (ungefär dålig, okunnig, opålitlig) motiverades i konungalängden:

” Tredje var Emund Slemme, för han var vrång och ej god att tas med i de mål han ville främja. Och han gjorde skäl (råmärke) mellan Sverige och Danmark, så som sägs i landamären. ”

—äldre Västgötalagens kungalängd., [1]

Emund är främst känd genom uppgifter från Adam av Bremen. Emund var döpt men enligt Adam var Emunds kristendom inte riktigt seriös. Adams dåliga omdöme torde bero på att Emund aktivt stödde den engelska missionsverksamheten på bekostnad av den från ärkestiftet Hamburg-Bremen. Enligt Adam lät Emund den kristna missionen drivas av den självutnämnde ärkebiskopen Osmundus och kungen avvisade Hamburgstiftets försök att ersätta denne med sin egen biskop.

Emund påstås också ha sänt sin son Anund till kvänernas land, där denne blev förgiftad. Emund överlevde båda sina söner. Han efterträddes av sin svärson Stenkil, en storman från Västergötland, gift med Ingamoder Emundsdotter.

Enligt den Äldre Västgötalagen formaliserade Emund Slemme tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg gränsläggningen mellan Sverige och Danmark med sex gränsstenar från Halland till Brömsebro, genom de så kallade gränsläggningstraktaten. Eftersom Sven Tveskägg regerade 985-1014 ger detta problem med kronologin. Problemet har vanligen lösts genom att anta att det inte är Sven Tveskägg utan Sven Estridsson (regerade 1047-1074) som avses, men Lauritz Weibull menade istället att Emund Slemme inte är identisk med Emund den gamle utan med Emund Eriksson. I så fall skall gränsdragningen ha skett i början av Sven Tveskäggs regering, eftersom det är säkert att Erik Segersäll var kung 992. Weibull tog dock senare avstånd från sin egen teori, men andra forskare såsom Åke Ohlmarks har fortsatt att hävda den.


Emund den gamle, i Vestgøtalovens kongeliste blir han kalt for Emund Slemme, død ca 1060, var en svensk konge fra ca 1050 og til han døde.

Tilnavnet Den gamle fikk Emund sannsynligvis for at han var rundt femti år da han ble konge, en betydelig alder under jernalderen og middelalderen. Han var sønn til Olof Skötkonung, og halvbror til sin forgjenger Anund Jakob.

Emund den gamle er først og fremst kjent via de opplysninger som Adam av Bremen har oppgitt i sitt latinske historieverk om de nordiske folkene. Edmund var døpt, men i følge Adam tok han ikke sin kristne dåp seriøst og var ingen riktig troende. Adams informasjon kan forstås på flere måter: Dels at Emund aktivt støttet den engelske misjonsvirksomheten på bekostning av erkebispestolen i Hamburg-Bremen, og dels i at Emund forsøkte å la den nye kristne troen eksistere ved siden av den gamle, tradisjonelle åsatroen. Denne religiøse toleransen kan ha blitt forsøkt av den selvutnevnte erkebiskopen Osmund eller Osmundus i et forsøk på å ikke virke truende på folk flest og åsatroene spesielt. Emund avviste setet i Hamburg-Bremens krav om å få skiftet ut Osmundus med deres egen biskop.

Man mener at Emund den gamle sammen med den danske kongen Svein Estridsson kan ha hatt ansvaret for den første formaliserte grensesettingen mellom Sverige og Danmark. Det sies også at Emund sendte sin sønn Anund Emundsson til kvenernes land hvor sønnen skal ha dødd av forgiftet vann. Da Emund ikke hadde andre barn ble han ettertrådd av en stormann fra Vestergøtland ved navn Stenkil. Edmund den gamle ble således den siste kongen av Munsöætten.

Forgjenger:

Anund Jakob  Konge av Sverige

(1050–1060) Etterfølger:

Stenkil  

Emund den gamle, i Vestgøtalovens kongeliste blir han kalt for Emund Slemme, død ca 1060, var en svensk konge fra ca 1050 og til han døde.

Tilnavnet Den gamle fikk Emund sannsynligvis for at han var rundt femti år da han ble konge, en betydelig alder under jernalderen og middelalderen. Han var sønn til Olof Skötkonung, og halvbror til sin forgjenger Anund Jakob.

Emund den gamle er først og fremst kjent via de opplysninger som Adam av Bremen har oppgitt i sitt latinske historieverk om de nordiske folkene. Edmund var døpt, men i følge Adam tok han ikke sin kristne dåp seriøst og var ingen riktig troende. Adams informasjon kan forstås på flere måter: Dels at Emund aktivt støttet den engelske misjonsvirksomheten på bekostning av erkebispestolen i Hamburg-Bremen, og dels i at Emund forsøkte å la den nye kristne troen eksistere ved siden av den gamle, tradisjonelle åsatroen. Denne religiøse toleransen kan ha blitt forsøkt av den selvutnevnte erkebiskopen Osmund eller Osmundus i et forsøk på å ikke virke truende på folk flest og åsatroene spesielt. Emund avviste setet i Hamburg-Bremens krav om å få skiftet ut Osmundus med deres egen biskop.

Man mener at Emund den gamle sammen med den danske kongen Svein Estridsson kan ha hatt ansvaret for den første formaliserte grensesettingen mellom Sverige og Danmark. Det sies også at Emund sendte sin sønn Anund Emundsson til kvenernes land hvor sønnen skal ha dødd av forgiftet vann. Da Emund ikke hadde andre barn ble han ettertrådd av en stormann fra Vestergøtland ved navn Stenkil. Edmund den gamle ble således den siste kongen av Munsöætten.


Anund Jacob 1

Born: 1008

Marriage: Gunhild Sveinsdatter

Died: Cir 1050-1052 aged 42

 General Notes: 

Anund Jakob (king of Sweden 1022-1050) was born as Jakob but when the Thing was to elect him the co-ruler of Sweden, the people objected to his non-Scandinavian name. He was said to have the cognomen coal-burner as he had the habit of disposing of opponents by burning them to death inside their houses.

His political agenda was to maintain the balance of power in Scandinavia. That is why he supported the Norwegian kings Olaf II and Magnus I against Denmark's king Canute during the 1020s and 1030s. At the Battle of Helgeå, Anund and Olaf were defeated by Canute. Consequently, Canute subjugated for some time the core provinces of Sweden around lake Mälaren where he had his own coins minted in Sigtuna.

When Magnus I became king of Norway and Denmark in 1042, Anund Jakob supported him until his own death in 1050.

 Noted events in his life were:

• He was a King of Sweden from 1022 to 1050.

Anund married Gunhild Sveinsdatter, daughter of Svein Håkonson Jarl and Holmfrid. (Gunhild Sveinsdatter was born before 1016.)

Sources

--------------------------------------------------------------------------------

1 Wikipedia (http://en.wikipedia


http://en.wikipedia.org/wiki/Anund_Jacob_of_Sweden



Konung 1022-1050. Han döptes ca 1007-1009 i Västergötland (i Husaby eller Skara) och fick då tillnamnet Jakob, vald tillo faderns med regent år 1019 samt till svears och göters konung vid faderns död år 1022. Kristendomen gjorde stora framsteg i landets centrala delar och Anund prisades för sitt kristna nit. Han tillämpade lagarna strängt och fick namnet kolbränna eftersom han brände ner lagbrytares hus. Han stred mot Knut den Store av England och Danmarkl vid Helgeå i Skåne ca år 1026.

view all 33

Kung Anund Jacob "Kolbränna" av Sverige Olofsson Olofsson, av Sverige's Timeline

999
999
Sweden

http://www.artursson.se/Engelska/0002/1465.htm

-----------------------------------
Anund Jakob Olofsson.
Född 1007/07/25.
Död 1050.
Kung av Sverige ca 1022-1050.
------------------------------
Biografi
Kung av Sverige ca 1022-1050. Född 1007/07/25. Döpt 1008. Död 1050. Begravd i Husaby kyrka, Husaby (R). Anund Jakob föddes på Jakobsdagen, 25 juli 1007, som son till Olof Skötkonung och drottning Estrid. Året DARPA döptes han till Jacobus, född Eftersom han var på Jakobsdagen. Han föddes och döpt till det kristna Namnet Jakob män blev av allmogen vid Ulleråker (som Ännu ej var kristna) vald till kung med det nya English Namnet Anund. Anund Jakob nämns i de isländska sagorna och hos Adam av Bremen och Skall ha gynnat Kristendomen och Förde en aktiv utrikespolitik. Anund Jakob valdes till sin fars medregent år 1019, och blev vid faderns död år 1022, ensam kung. Anund Jakob plats i Kongahälla (Kungälv) förbund med sin svåger Olav i Norge 1026. Året DARPA härjade han med 420 skepp Tillsammans med kung Olav av Norge (Olav Haraldsson) i Skåne och utkämpade och besegrades i Slaget på Helge å mot kung Knut den store av Danmark. Under åren 1028-1040 hade han i krigstjänst hos sig den Skånske kungasonen Svein Ulvsson (Estridsson), som senare blev dansk kung. År 1030 hjälpte han Olav den helige vid tåget till Stiklastad och det misslyckade försöket Att återta Norge. Samma år dog Turgot, den förste biskopen i Skara, samt den engelske martyrpredikanten Wolfred. I Slutet av Sitt liv blev Anund Jakob kallad "Kung Anund Kolbränna" för synd stränghets skull - Han Brände lagbrytares Gårdar till "Kalla kol". År 1050 dog Anund Jakob I Sigtuna eller Husaby och begravdes under "eskilstunakista" vid Husaby kyrka.
Källa: http://hem.passagen.se/tuscany/default.html

Gifte och barn
Gunhild Svendsdotter. Gift med.

Barn:

Maria Anundsdotter.

1008
1008
Age 9
1019
1019
- 1022
Age 20
Sweden
1020
1020
Haland, Halland County, Sweden
1022
1022
- 1050
Age 23
Sweden
1050
1050
- 1061
Age 51
Sweden
1050
- 1060
Age 51
1050
Age 51
Sigtuna, Sweden
1050
Age 51
Husaby, Sverige (Sweden)
1931
March 3, 1931
Age 51