Olof Palme

https://en.wikipedia.org/wiki/Olof_Palme

http://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Palme

http://runeberg.org/vemarvem/sthlm62/1058.html

https://palmemordsarkivet.se/

Statsminister 1969-1976, 1982-1986, s. 30.1. 1927, k. 28.2. 1986 Stocholm. P. föddes i en högborgerlig och konservativ miljö i Stockholm; fadern dog när P. endast var fem år. Under sina juridikstudier i Stockholm skrev han in sig i den socialdemokratiska studentklubben. Beslutet bottnade både i ett socialt engagemang ärvt från familjen, i upplevelser av amerikanskt samhällsliv under en studietid i USA 1947-48 samt i allmän sympati för socialdemokratiska ståndpunkter under de första efterkrigsårens starkt ideologiskt präglade debatt. År 1951 blev han jur.kand. och 1952-53 var han ordförande för Sveriges förenade studentkårer. Tämligen omgående efter sin studentpolitikertid anställdes han som statsminister Tage Erlanders sekreterare. Snabbt uppstod en intensiv närhet och arbetsgemenskap mellan denne och den tjugofem år yngre P. År 1961 utsågs P. till byråchef i statsrådsberedningen, 1963 till konsultativt statsråd, 1965 till kommunikationsminister samt 1967 till utbildningsminister innan han i september 1969 enhälligt valdes till partiordförande efter Erlander och därmed också utsågs att efterträda honom som statsminister.

P:s första statsministertid avslutades med att de borgerliga partierna erhöll egen majoritet i riksdagsvalet 1976 och bildade regering; den andra statsministerperioden, som efter sex år i opposition inletts efter en valseger 1982, klipptes brutalt av då P. sköts ihjäl på Sveavägen i Stockholm av en ännu inte identifierad mördare.

P:s inrikespolitiska ambition när han 1969 efterträdde Erlander var att fortsätta tidigare decenniers politik. Själv hade han aktivt deltagit i utformningen av filosofin kring det "starka samhället". Ett flertal reformer vidtogs med P:s entusiastiska stöd bl. a. på arbetsrättens område. Svårigheterna att föra traditionell socialdemokratisk reformpolitik tilltog emellertid. Det parlamentariska läget förändrades med de nya konstitutionella regler som gällde efter 1970. Uppdelningen av svensk politik i två block intensifierades. P. lyckades inte som sin företrädare etablera något långsiktigt organiserat samarbete över denna blockgräns. Under jämviktsriksdagen 1973-76 uppnåddes dock ett begränsat samarbete med mittenpartierna kring ekonomisk politik; under socialdemokratins oppositionstid medverkade

P., bl.a. i förhoppning om kommande nära samarbete, aktivt till att Folkpartiet bereddes möjlighet att bilda en minoritetsregering 1978-79. Samtidigt som den parlamentariska situationen förändrades försämrades Sveriges ekonomiska läge. Ekonomisk-politiska frågor fick därmed kontinuerligt tillmätas stor uppmärksamhet. P:s ursprungliga statsministerambition att med olika initiativ fortsätta tidigare decenniers reformarbete fick efter regeringsskiftet 1982 i mycket ersättas av ett försvar - i vissa avseenden ett återupprättande - av tidigare beslutade åtgärder.Två inrikespolitiska frågor beredde P. särskilt bekymmer. Den ena var kärnkraftsfrågans,om markerade en ny dimension i svensk politik - den gröna - och också splittrade det egna partiet. P. bidrog personligen under intryck av kärnenergiolyckan i Harrisburg våren 1979 i hög grad till att det anordnades en folkomröstning i frågan ett år senare. Den andra frågan gällde löntagarfonderna. LO hade bestämt sig för en linje som P. och många inom socialdemokratins ledning kände sig tveksamma inför och som i sin tur skärpte motsättningarna till de borgerliga partierna.

Beslut om i någon mån nedtona de löntagarfonder fattades 1983. Det dominerande draget i P:s politikergärning var hans intresse för internationella frågor. Som studentpolitiker hade han både kämpat mot den tidens kommunistdominerade internationella studentorganisation och blivit starkt intresserad av u-landsproblem. Som nyblivet statsråd under 1960-talet engagerade han sig med stigande kraft mot USA:s politik i Vietnam, ett engagemang som kulminerade i synnerligen hårda formuleringar mot Nixon-regeringen senhösten 1972. Som statsminister under 1970-talet arbetade P. till en början för svenskt medlemskap i EEC (EG), men uppfattade efter en tid detta medlemskap som icke förenligt med traditionell svensk utrikespolitik. P. hade nära personliga relationer till europeiska politiker som Bruno Kreisky och Willy Brandt. Under tiden som oppositionsledare 1976-82 stegrades hans internationella engagemang ytterligare. Han var ledamot av den s.k. Brandt-kommissionen, en av vicepresidenterna i Socialistinternationalen, FN-medlare i striderna mellan Irak och Iran samt själv ordförande i en 1980 etablerad internationell kommission för nedrustnings- och säkerhetsfrågor, kallad Palmekommissionen. Polemik uppstod ofta inom Sverige kring P:s utrikespolitik. Den stegrades under hans andra statsministertid. Oenighet uppstod bl.a. mellan honom och Moderata samlingspartiets Carl Bildt kring de krav som svensk alliansfri utrikespolitik kunde anses förutsätta. P. var en framstående agitator. Hans språk var både korthugget och blommande.

Samtidigt var han som politiker praktiskt lagd, inriktad på resultat. Han hade en snabb uppfattningsförmåga, osedvanligt gott minne och stor uthållighet. Som partiledare var han mån om att hålla partiet samlat samtidigt som det hände att han band partiet vid beslut innan de hunnit bli väl förankrade. Som statsminister lämnade han i och för sig sina statsrådskolleger stor rörelsefrihet men var dock mer interventionistiskt lagd än sin företrädare. I sitt samarbete med andra kunde han vara personlig men samtidigt svårnåbar.

Helhetsperspektiven på sitt handlande höll han ofta för sig själv. P:s relationer till politiska motståndare blev ofta ansträngda och de meningsutbyten han var indragen i hätska. Under hela sitt liv förblev P. kontroversiell, intensivt beundrad av många och hårt kritiserad av andra. Chocken inför hans bråda död blev dock intensiv inom alla kretsar i landet och stoltheten också stor över den internationella uppmärksamheten vårvintern 1986.Palmemordet, benämning på mordet på statsminister Olof Palme, vilken 28 febr. 1986 sköts till döds på Sveavägen i Stockholm.Dådet orsakade den mest omfattande och uppmärksammade polisutredning som någonsin förekommit i Sverige. Ett antal spår följdes, däribland det kontroversiella s.k. PKK-spåret, men utan framgång. Först drygt två och ett halvt år efter mordet, 14 dec. 1988, anhölls en medelålders förtidspensionerad missbrukare med en lång rad noteringar i kriminalregistret som misstänkt för mordet. Många var besvikna över att ett för det svenska samhället så traumatiskt brott påstods vara förövat av en vanlig ensam våldsverkare utan varje anknytning till internationella eller politiska sammanhang. Mannen åtalades dock för mordet, och det visade sig att den helt avgörande bevisningen utgjordes av att Olof Palmes maka Lisbet med stor säkerhet pekade ut honom som gärningsman. I kombination med vittnesmål som tydde på att den misstänkte följt makarna Palme till och från den biograf de besökt och med omständigheten att han saknade alibi för mordkvällen räckte enligt tingsrättens majoritet Lisbeth Palmes utpekande för att han skulle kunna dömas till livstids fängelse. De båda juristdomarna i tingsrätten reserverade sig dock mot domen och ville frikänna honom med motiveringen att den föreliggande bevisningen inte var tillräcklig. Även i hovrätten var frågan Lisbeth Palmes vittnesmål avgörande för utgången; en enig hovrätt frikände den tilltalade med den huvudsakliga motiveringen att det inte kunde uteslutas att Lisbeth Palme och övriga vittnen misstagit sig vid identifieringen, särskilt mot bakgrund av att denna inte i nämnvärd grad stöddes av annan bevisning. Med denna dom avslutades processen. Misstankarna mot mannen kvarstod dock. I december 1997 begärde riksåklagaren (RÅ) resning i Högsta domstolen (HD). RÅ åberopade ny bevisning i form av nya vittnesmål och andra omständigheter. I maj 1998 avslogs dock resningsansökan av HD. Polisutredningen har dock fortsatt, men några påtagliga resultat har ännu inte nåtts.Mordet på Olof Palme och polisutredningen har från början varit kantad av kritik och kontroverser. Frågan om Säkerhetspolisen (SÄPO) kunde klandras för att statsministern var obevakad mordkvällen besvarades av utredaren landshövding Gösta Gunnarsson delvis jakande. Stora brister i polisutredningen, som det första året leddes av länspolismästare Hans Holmâer, påtalades av en kommission under Ragnar Edenman. Stort uppseende väckte förlagsdirektören Ebbe Carlssons befattning med en parallellutredning; se Ebbe Carlsson-affären. Ett antal s.k. privatspanare har följt egna spår, som de offentliggjort i tidningar och böcker under livlig polemik mot den officiella mordutredningen.

Källa: NE.

Sven Olof Joachim Palme (30. tammikuuta 1927, Tukholma – 28. helmikuuta 1986, Tukholma) oli Ruotsin pääministeri ja maansa sosiaalidemokraattisen puolueen pitkäaikainen puheenjohtaja.

Olof Palme syntyi yläluokkaiseen perheeseen ja varttui Östermalmilla, Tukholmassa. Hän oli liberaalipoliitikko Sven Theodor Palmen pojanpoika. Isä Gunnar oli pääjohtaja.[1]. Koulutukseltaan Palme oli lakimies.

Olof Palme toimi valtiopäiväedustajana 28 vuotta (1958-1986, ensimmäisessä kamarissa vuosina 1958–68, toisessa kamarissa vuosina 1969–70). Vuosina 1963–65 hän toimi kaupunginoikeudessa erikoistuen nuorisoasioihin. Ruotsin liikenneministerinä toimiessaan (1965–67) hän toteutti muun muassa Ruotsin siirtymisen oikeanpuoliseen liikenteeseen. Opetusministerinä hän toimi vuosina 1967–69.

Palme oli Ruotsin pääministerinä kahteen otteeseen, 14.10.1969–8.10.1976 ja 8.10.1982–28.2.1986. Puolueensa puheenjohtaja hän oli 1969–1986.

Olof Palme tuli kansainvälisesti tunnetuksi hänen osallistuessaan Pohjois-Vietnamin suurlähettilään kanssa mielenosoitukseen Yhdysvaltain Vietnamin sotaa vastaan helmikuussa 1968. Hän vaikutti osaltaan ruotsalaisen hyvinvointivaltiomallin kehittämiseen.[2]

[muokkaa] Attentaatti

Olof Palmen kuolinpaikalla oleva muistolaatta Olof Palme ammuttiin Tukholmassa Sveavägenin ja Tunnelgatanin kulmassa 28. helmikuuta 1986. Palmea ammuttiin hänen ollessaan palaamassa elokuvista vaimonsa Lisbetin kanssa. Murhaajaa ei ole saatu selville eikä hänen motiivi ole tiedossa. Tukholman käräjäoikeus tuomitsi teosta elinkautiseen vankeuteen Christer Petterssonin, jonka Svean hovioikeus sittemmin vapautti puutteellisten todisteiden takia. Valtakunnansyyttäjä pyysi tuomion purkamista, mutta korkein oikeus hylkäsi esityksen 28. maaliskuuta 1998. Vakavasti päihdeongelmainen Pettersson kuoli 29. syyskuuta 2004 kaaduttuaan ja lyötyään päänsä useita päiviä aiemmin. Palme-jutun tutkintaprosessi on Ruotsin kaikkien aikojen kallein ja jatkuu edelleen. Ruotsin rikoslain mukaan Palmen murha vanhenee vuonna 2011, jolloin siitä on kulunut 25 vuotta. [3]

Lähde: Wikipedia

Sveriges Statsminister 1969-1976, 1982-1986. ___________________________________________________________________________

http://www.geni.com/path/Gustav+I+Vasa+Kung+av+Sverige+is+related+to+Olof+Palme?from=4369969&to=6000000001582652428

http://www.geni.com/path/Hedwig+Eleonora+von+Holstein+Gottorp+drottning+i+Sverige+is+related+to+Olof+Palme?from=6000000001367849007&to=6000000001582652428

Sven Olof Joachim Palme, né le 30 janvier 1927 à Stockholm et mort assassiné le 28 février 1986 dans la même ville, est un homme d'État socialiste réformiste suédois qui fut de 1968 à sa mort, dirigeant du Parti social-démocrate suédois des travailleurs et à deux reprises Premier ministre de Suède (ministre d'État).

Biographie

Né dans un milieu conservateur, Olof Palme étudia au Kenyon College, Ohio (États-Unis) en 1947–1948, où il obtint un BA, ensuite le droit à l'université de Stockholm, d'où il sortit diplômé en 1951, puis se lança dans la politique au sein du Parti social-démocrate. Cette année passée aux États-Unis sera déterminante dans son engagement : il fut très marqué par la ségrégation raciale et les inégalités sociales ; il rédigea son mémoire d'étude sur l'économiste Friedrich Hayek. Dès 1953, il dirigea le secrétariat du chef du gouvernement Tage Erlander, qui le nomma ministre en 1963 après son élection au Parlement, en 1957. Il dirigea le Parti social-démocrate de son pays de 1968 jusqu'à sa mort et fut chef du gouvernement (ministre d'État) entre 1969 et 1976 et entre 1982 et 1986. Ingvar Carlsson lui succéda.

Palme prit position notamment contre la guerre du Viêt Nam, l'apartheid et la prolifération des armes nucléaires. Il provoqua la rupture des relations diplomatiques entre la Suède et les États-Unis pour avoir participé personnellement, en tant que ministre, à une manifestation d'opposants à la guerre du Viêt-Nam. Durant la crise des euromissiles, il prit fermement position contre le déploiement des missiles Pershing américains en Europe, ce qui le rapprochait de l'Union soviétique. Enfin, il ne manifesta jamais la moindre tolérance pour l'apartheid sud-africain et milita toujours pour son abolition.

Il met également en place une « politique d'immigration volontariste » notamment pour les réfugiés politiques1.

Il réalisa des réformes ambitieuses[r%C3%A9f. nécessaire] sur le plan interne, telles l'introduction de la codécision des travailleurs et travailleuses dans les entreprises, ainsi que les « fonds salariaux ». Ces fonds d'investissements collectifs alimentés par l'impôt étaient destinés à racheter le capital des entreprises privées et permettre ainsi une sorte de socialisation en douceur de l'économie privée. Ces derniers ont été supprimés en 1991 et jamais rétablis.

En 1968, alors qu'il est en vacances sur l'île de Gotland, il interpelle les électeurs dans un parc de Visby, donnant naissance à un évènement politique annuel (sorte d'université d'été) très populaire en Suède, l'Almedalen. Depuis, tous les partis de l'échiquier politique, les syndicats et des entreprises s'y retrouvent pendant quelques jours en été, prenant successivement la parole devant le public, illustrant là le modèle de consensus démocratique suédois2.

Les élections générales de 1976 ont abouti à la défaite des sociaux-démocrates après 44 ans au pouvoir. Entre les mandats, Palme a continué à être actif dans son parti et a maintenu sa forte position pacifiste. Il avait également des relations personnelles étroites avec des politiciens sociaux-démocrates européens tels que Bruno Kreisky d'Autriche et Willy Brandt d'Allemagne de l'Ouest. Il a été président du Conseil nordique de 1979 à 1980, a présidé la Commission indépendante sur le désarmement et la sécurité à Genève et a agi en tant qu'envoyé spécial de l'ONU pour servir de médiateur dans la guerre entre l'Iran et l'Irak3.

Membre de la commission Brandt, il participe donc à l'élaboration du Rapport Nord-Sud (1980).

Assassinat

Olof Palme est mort assassiné le 28 février 1986 dans une rue de Stockholm, alors qu'il rentrait à son domicile, sans escorte de protection comme à son habitude, après être allé au cinéma avec son épouse Lisbeth Beck-Friis.

L'enquête officielle conclut à la piste de l'assassin solitaire.

Plusieurs autres théories sont défendues. Un complot monté par les services secrets sud-africains à cause de son opposition déterminée à l'apartheid, ou un complot monté par les protagonistes du contrat Bofors (Affaire Bofors) ; l'entreprise Bofors avait remporté un marché avec le gouvernement indien pour la livraison de matériel d'artillerie, ce qui avait donné lieu aux versements de « commissions » à des hauts-fonctionnaires indiens. Olof Palme aurait voulu rendre le scandale public. Aucune preuve tangible ne permet d'étayer ces théories.

Il a été évoqué la possibilité d'un complot émanant d'une faction d'extrême-droite de la police de Stockholm : la « Ligue de baseball » qui avait été scindée en 1983 avant d'être répartie dans les différents services de police de la capitale suédoise.

La piste du PKK (Parti des travailleurs du Kurdistan, organisation classée comme terroriste) d'Abdullah Öcalan a également été évoquée avec comme justification la politique antiterroriste de la Suède. L'enquête a suivi cette piste, avec l'arrestation de plusieurs Kurdes vivant en Suède, sans aboutir. En 2001, Öcalan accuse un groupe dissident du PKK, mené par son ex-femme Kesire Yildirim, d'avoir perpétré l'attentat, mais son interrogatoire n'amène aucune preuve.

Le 10 juin 2020, lors d’une conférence de presse, le procureur général Krister Petersson, en charge de l’enquête depuis 2017, a estimé qu’il n’était « plus possible d’avancer davantage » et que tout pointait vers la culpabilité de Stig Engström (qui est né à Bombay le 26 février 1934, et s'est suicidé le 26 juin 2000 à Täby, dans le comté de Stockholm), baptisé « Skandiamannen » − « l’homme de Skandia », du nom de la compagnie d’assurances où il travaillait comme graphiste à quelques dizaines de mètres du lieu du crime. Il est sorti de son bureau deux minutes avant l’assassinat d’Olof Palme, qu’il détestait. En mars 2018, un journaliste (Thomas Pettersson) avait révélé que Stig Engström avait accès à des armes à feu par un ami collectionneur et possédait aussi une expérience du tir. L’arme du meurtre n’a cependant jamais été retrouvée et aucune preuve technique ne permet d’étayer les conclusions du procureur général.

Hommages

Depuis l'assassinat de Palme, un prix portant son nom, le prix Olof Palme, est décerné chaque année pour récompenser une œuvre humanitaire. Il existe une Fondation internationale Olof Palme, dont la présidente en 2009 est Anna Balletbò. Une fontaine réalisée par Bernard Pagès en 1986 lui est dédiée à La Roche-sur-Yon, ainsi qu'une salle municipale à Béthune, une place à Besançon, une rue à Clichy ou encore une avenue à Nandy. À Alger, le bois du Paradou situé dans la commune d'Hydra — quartier résidentiel surplombant la capitale algérienne — a été renommé jardin Olof-Palme. La rue du consulat d'Algérie à Créteil lui est également dédiée.une rue porte son nom aussi à Alicante, en Espagne.

Vie privée

Olof Palme a eu trois enfants avec son épouse Lisbeth :

• Joakim Palme, né le 18 mai 1958 ;
• Mårten Palme, né le 31 octobre 1961, professeur d'économie à l'université de Stockholm ;
• Mattias Palme.

Wikipedia