http://heimskringla.no/wiki/Jomsvikingernes_saga#Om_Tokes_s.C3.B8nner

Åge — Palnatokes søn — bor på Fyn og nyder stor ære og hæder, og Vagn vokser op hjemme hos sin far, indtil han er nogle år gammel. Det siges om ham, at så snart hans sindelag viste sig, bemærkede man, at han var et noget vanskeligere gemyt end alle andre, som var vokset op dér. Han syntes ganske ustyrlig i hele sin væremåde og alle sine handlinger. Det fortælles, at Vagn til tider har sin opvækst hjemme, men indimellem opholder han sig på Bornholm hos sin morfar — Vesete — og det er fordi, han er så vild, at næsten ingen kan tale ham til rette eller få styr på ham. Af alle sine slægtninge vil han helst være sammen med Bue, og han gør helst, som Bue siger, for ham syntes han bedst om. Men hvis han selv havde en anden mening, rettede han sig aldrig efter, hvad hans slægtninge sagde — lige meget hvad sagen angik.

Vagn var meget smuk og velskabt og på alle måder meget duelig og fremmelig. Bue — hans morbror — var meget fåmælt og for det meste tavs, men havde et heftigt sindelag. Han var så stærk, at ingen ganske vidste hvor stærk. Bue var ikke just smuk, men han havde dog en stovt og statelig fremtræden og var på alle måder meget mandig. Sigurd Kåbe — hans bror — var en smuk mand, høvisk og duelig, men samtidig stridbar at have med at gøre og noget fåmælt. Om Sigvald — Strud-Haralds søn — kan det fortælles, at han havde en grim næse og var bleg. Han havde meget smukke øjne, var høj af vækst og en meget rask mand. Torkel — hans bror — var en overordentlig høj mand. Han var stærk og yderst begavet — og det var begge brødre.

Gammelnorsk> Vagn 'Akason

1. https://en.wikipedia.org/wiki/Vagn_%C3%85kesson
2. http://da.wikipedia.org/wiki/Thorgunna_Vagnsdatter

Han vistades ömsevis hos sin fader och hos sin morfader Vesete. Av så våldsamt lynne var han, att han vid nio års ålder redan dräpt tre män. Han dvaldes dock hemma, tills han nått tolv år. Dit hade det nu kommit, att man knappast trodde sig få makt med hans obändiga sinne. Han var en sådan våldsverkare, att han ingenting ville skona; och hans fränder visste sig ingen utväg ur denna vansklighet. Då tog man det beslutet, att hans fader Åke skulle skänka honom ett halvt hundrade man och ett långskepp. Morfadern Vesete gav honom lika mycket. Ingen av de män, han fått till följe, var äldre än tjugu år, och ingen yngre än aderton. Vagn allenast var tolv år gammal. Han förklarade, att han själv skulle skaffa sig vägkost och vapen, och drog sina färde med detta förhoppningsfulla manskap. Livsmedlen måste de strax skaffa sig, men Vagn fattades det icke utvägar, så ung han var. Han följde Danmarks kuster och gjorde strandhugg utan skonsamhet. Både vapen och härkläder rövade han och höll icke upp, förrän han fått nog av bäggedera — då först seglade han bort från Danmark.

Han förde sina skepp till Jomsborg

http://heimskringla.no/wiki/Jomsvikingarnas_Saga

Jomsvikingarnas saga

Kap 9.Vagn varder jomsviking.

Nu rör sig berättelsen om Åkes son Vagn. Han vistades ömsevis hos sin fader och hos sin morfader Vesete. Av så våldsamt lynne var han, att han vid nio års ålder redan dräpt tre män. Han dvaldes dock hemma, tills han nått tolv år. Dit hade det nu kommit, att man knappast trodde sig få makt med hans obändiga sinne. Han var en sådan våldsverkare, att han ingenting ville skona; och hans fränder visste sig ingen utväg ur denna vansklighet. Då tog man det beslutet, att hans fader Åke skulle skänka honom ett halvt hundrade man och ett långskepp. Morfadern Vesete gav honom lika mycket.

Ingen av de män, han fått till följe, var äldre än tjugu år, och ingen yngre än aderton. Vagn allenast var tolv år gammal. Han förklarade, att han själv skulle skaffa sig vägkost och vapen, och drog sina färde med detta förhoppningsfulla manskap. Livsmedlen måste de strax skaffa sig, men Vagn fattades det icke utvägar, så ung han var. Han följde Danmarks kuster och gjorde strandhugg utan skonsamhet. Både vapen och härkläder rövade han och höll icke upp, förrän han fått nog av bäggedera — då först seglade han bort från Danmark.

Han förde sina skepp till Jomsborg. Bittida en morgon, strax vid soluppgången, kom han dit. Han stannade med skeppen nedanför stenvalvet. Med många män kring sig trädde borgens hövdingar Palnatoke, Bue och Sigvalde fram och sporde, vilka de komna voro. Vagn frågade tillbaka, om Palnatoke funnes däruppe i kastellet. Denne svarade, att just den mannen kommit att tala med honom, som bure det namnet

— Men vem är du, som skickar dig så storståtligt? tillade han.
— Det skall jag icke dölja för dig, var svaret, jag heter Vagn, och jag är Åkes son från Fyn, hit kommen, för det jag önskar inträda i eder trupp. Jag befanns icke lätt att umgås med därhemma, och mina fränder menade, att jag näppeligen skulle saknas, om jag droge bort. — Tror du dig bliva fogligare här, frände, återtog Palnatoke, då man därhemma med knapp nöd mäktat tygla dig? — Man har ej sagt mig sant om dig, frände, sade Vagn, ifall du ej är karl att så tämja mitt sinne, att jag kan intaga en god kamrats plats bland raska män. Nog skall du visa oss någon heder, eftersom vi kommit hit till er. Palnatoke yttrade till sina män: — Synes det eder rådligt, att de tagas mot? — Fastän han aktar mig högst bland sina fränder, yttrade Bue, tyckes mig dock rådligast, att han aldrig kommer hit in i borgen. — Vagn frände, sade Palnatoke, mina män vilja mota dig — dina egna fränder lika ivrigt som de andra. — Det väntade jag mig icke av dig, Bue frände, utropade Vagn. — Dock är jag saker till den meningen, svarade Bue. — Vad säga Strut-Haralds söner? sporde Vagn. Sigvalde genmälde: — Vårt rena allvar skall du höra. Vi önska, att du aldrig måtte komma att stå i vår flock. — Hur gammal är du, frände? frågade Palnatoke. — Ej vill jag ljuga för dig, svarade Vagn, jag är tolv år gammal. — Då har du icke våra lagar på din sida, sade Palnatoke, ty du har på långt när icke den ålder inne, vi fastställt. Detta omöjliggör din närvaro. — Icke vill jag yrka på, att du bryter dina lagar, återtog Vagn, men minst må de kallas brutna, om jag är jämngod med dem, som hunnit sina aderton vintrar eller flera. — Håll icke på denna begäran, frände, sade Palnatoke, jag skall hellre sända dig till Björn i Bretland; och för vår skyldskaps skull skall jag giva dig hälften av det rike, jag där äger. — Det är gott bjudet, men jag vill icke taga emot det, svarade Vagn. — Vad har du då i sinnet? frågade Palnatoke. — Det skall jag nu yppa, genmälde han, jag bjuder Sigvalde, Strut-Haralds son, att komma med två skepp och hundra man ut ur borgen. Låtom oss så se till, vem av oss först viker i strid eller går av med seger, och skall detta varda avtalet mellan oss, att I tagen emot mig och mina män, om Sigvaldes skara ryggar — i annat fall draga vi våra färde! Min utmaning ställer jag icke till honom med tamare ord än de här: jarlssonen Sigvalde må slåss med oss, om han är en oförsagd karl och har mera mannamod än en hona!1 — Hör du, Sigvalde, vad Vagn säger, utbrast Palnatoke, icke väljer han sina utmaningsord, och jag tänker, att I kommen att sättas på fullgott prov. Enär han äskat ut dig så eftertryckligt, vill jag ej avråda dig från att lägga mot honom och vålla honom vad men du förmår. Dock vill jag icke att I dräpen Vagn, min frände, om än han icke må synas eder så god att nappas med.

Sigvalde och hans män klädde sig i rustningar och rodde med två skepp emot Vagn. De drabbade strax hårt tillhopa. Vagn och hans kämpar läto ett så stritt stenregn falla, att de andra ej förmådde annat än skydda sig, och gav detta dem tillräckligt att göra; de lågo långskepps. Så snart motkämparnas stenar tröto, behövde de icke länge vänta på deras huggvapen. Det blev en huggstrid, och man slogs oförskräckt med svärden. Omsider vart det så, att Sigvalde lät sina skepp glida undan in emot land. Han ville där skaffa sig sten; men Vagn satte genast efter honom. De möttes uppe i land, och Sigvalde nödgades vika. Här stod ett vida skarpare slag än ute på sjön, och folket stupade i Sigvaldes fylking.

Palnatoke och de andra jomsvikingarna stodo uppe i kastellet och följde striden. Han tyckte sig nu se, hur den skulle ändas. Han ropade till Sigvalde, att man skulle sluta slaget.

— Denna kamp skall det icke lyckas eder att härda ut, sade han, mitt råd är, att vi taga emot Vagn och hans följe, änskönt han är yngre än vad våra lagar bjuda. Efter min mening är det gott hopp om, att den mannen varder en ypperlig kämpe.

Man gjorde, som Palnatoke bjöd; slaget slöts. Borgporten uppläts, och Vagn och hans stallbröder togos in i förbundet. Trettio av Sigvaldes män hade fallit men blott få av Vagns. Många voro sårade. Nu var Vagn i Jomsborg; och det är berättat, att han där var en saktmodig man, och att ingen fanns där så godsint som han. Liksom de andra jomsvikingarna var han varje sommar ute i härnad, och Palnatoke satte honom till hövding över en stor skara. Fast han var ung till åren, var ingen i all ledung käckare eller dristigare än han. Bättre stridsmän gåvos icke än han och hans stallbröder. Vagn var den oförvägnaste kämpe.

Alla jomsvikingar utförde fortfarande varje sommar många och ansenliga bragder, om än dessa icke här äro var för sig omtalade, och segrar vunno de över alla folk. Därför ville också ingen hava ofred med dem, om han kunde slippa; hellre gav man sig med alla sina ägodelar i deras våld. Vart de kommo, drogo de fram så överdådigt dem lyste, och deras rykte spred sig över världens hela norra hälft. De höllos för mer än alla andra härmän. Varje vinter voro de hemma i Jomsborg.

Gammelnorsk> Vagn 'Akason

1. https://en.wikipedia.org/wiki/Vagn_%C3%85kesson
2. http://da.wikipedia.org/wiki/Thorgunna_Vagnsdatter

Han vistades ömsevis hos sin fader och hos sin morfader Vesete. Av så våldsamt lynne var han, att han vid nio års ålder redan dräpt tre män. Han dvaldes dock hemma, tills han nått tolv år. Dit hade det nu kommit, att man knappast trodde sig få makt med hans obändiga sinne. Han var en sådan våldsverkare, att han ingenting ville skona; och hans fränder visste sig ingen utväg ur denna vansklighet. Då tog man det beslutet, att hans fader Åke skulle skänka honom ett halvt hundrade man och ett långskepp. Morfadern Vesete gav honom lika mycket. Ingen av de män, han fått till följe, var äldre än tjugu år, och ingen yngre än aderton. Vagn allenast var tolv år gammal. Han förklarade, att han själv skulle skaffa sig vägkost och vapen, och drog sina färde med detta förhoppningsfulla manskap. Livsmedlen måste de strax skaffa sig, men Vagn fattades det icke utvägar, så ung han var. Han följde Danmarks kuster och gjorde strandhugg utan skonsamhet. Både vapen och härkläder rövade han och höll icke upp, förrän han fått nog av bäggedera — då först seglade han bort från Danmark.

Han förde sina skepp till Jomsborg

http://heimskringla.no/wiki/Jomsvikingarnas_Saga

Jomsvikingarnas saga

Kap 9.Vagn varder jomsviking.

Nu rör sig berättelsen om Åkes son Vagn. Han vistades ömsevis hos sin fader och hos sin morfader Vesete. Av så våldsamt lynne var han, att han vid nio års ålder redan dräpt tre män. Han dvaldes dock hemma, tills han nått tolv år. Dit hade det nu kommit, att man knappast trodde sig få makt med hans obändiga sinne. Han var en sådan våldsverkare, att han ingenting ville skona; och hans fränder visste sig ingen utväg ur denna vansklighet. Då tog man det beslutet, att hans fader Åke skulle skänka honom ett halvt hundrade man och ett långskepp. Morfadern Vesete gav honom lika mycket.

Ingen av de män, han fått till följe, var äldre än tjugu år, och ingen yngre än aderton. Vagn allenast var tolv år gammal. Han förklarade, att han själv skulle skaffa sig vägkost och vapen, och drog sina färde med detta förhoppningsfulla manskap. Livsmedlen måste de strax skaffa sig, men Vagn fattades det icke utvägar, så ung han var. Han följde Danmarks kuster och gjorde strandhugg utan skonsamhet. Både vapen och härkläder rövade han och höll icke upp, förrän han fått nog av bäggedera — då först seglade han bort från Danmark.

Han förde sina skepp till Jomsborg. Bittida en morgon, strax vid soluppgången, kom han dit. Han stannade med skeppen nedanför stenvalvet. Med många män kring sig trädde borgens hövdingar Palnatoke, Bue och Sigvalde fram och sporde, vilka de komna voro. Vagn frågade tillbaka, om Palnatoke funnes däruppe i kastellet. Denne svarade, att just den mannen kommit att tala med honom, som bure det namnet

— Men vem är du, som skickar dig så storståtligt? tillade han.
— Det skall jag icke dölja för dig, var svaret, jag heter Vagn, och jag är Åkes son från Fyn, hit kommen, för det jag önskar inträda i eder trupp. Jag befanns icke lätt att umgås med därhemma, och mina fränder menade, att jag näppeligen skulle saknas, om jag droge bort. — Tror du dig bliva fogligare här, frände, återtog Palnatoke, då man därhemma med knapp nöd mäktat tygla dig? — Man har ej sagt mig sant om dig, frände, sade Vagn, ifall du ej är karl att så tämja mitt sinne, att jag kan intaga en god kamrats plats bland raska män. Nog skall du visa oss någon heder, eftersom vi kommit hit till er. Palnatoke yttrade till sina män: — Synes det eder rådligt, att de tagas mot? — Fastän han aktar mig högst bland sina fränder, yttrade Bue, tyckes mig dock rådligast, att han aldrig kommer hit in i borgen. — Vagn frände, sade Palnatoke, mina män vilja mota dig — dina egna fränder lika ivrigt som de andra. — Det väntade jag mig icke av dig, Bue frände, utropade Vagn. — Dock är jag saker till den meningen, svarade Bue. — Vad säga Strut-Haralds söner? sporde Vagn. Sigvalde genmälde: — Vårt rena allvar skall du höra. Vi önska, att du aldrig måtte komma att stå i vår flock. — Hur gammal är du, frände? frågade Palnatoke. — Ej vill jag ljuga för dig, svarade Vagn, jag är tolv år gammal. — Då har du icke våra lagar på din sida, sade Palnatoke, ty du har på långt när icke den ålder inne, vi fastställt. Detta omöjliggör din närvaro. — Icke vill jag yrka på, att du bryter dina lagar, återtog Vagn, men minst må de kallas brutna, om jag är jämngod med dem, som hunnit sina aderton vintrar eller flera. — Håll icke på denna begäran, frände, sade Palnatoke, jag skall hellre sända dig till Björn i Bretland; och för vår skyldskaps skull skall jag giva dig hälften av det rike, jag där äger. — Det är gott bjudet, men jag vill icke taga emot det, svarade Vagn. — Vad har du då i sinnet? frågade Palnatoke. — Det skall jag nu yppa, genmälde han, jag bjuder Sigvalde, Strut-Haralds son, att komma med två skepp och hundra man ut ur borgen. Låtom oss så se till, vem av oss först viker i strid eller går av med seger, och skall detta varda avtalet mellan oss, att I tagen emot mig och mina män, om Sigvaldes skara ryggar — i annat fall draga vi våra färde! Min utmaning ställer jag icke till honom med tamare ord än de här: jarlssonen Sigvalde må slåss med oss, om han är en oförsagd karl och har mera mannamod än en hona!1 — Hör du, Sigvalde, vad Vagn säger, utbrast Palnatoke, icke väljer han sina utmaningsord, och jag tänker, att I kommen att sättas på fullgott prov. Enär han äskat ut dig så eftertryckligt, vill jag ej avråda dig från att lägga mot honom och vålla honom vad men du förmår. Dock vill jag icke att I dräpen Vagn, min frände, om än han icke må synas eder så god att nappas med.

Sigvalde och hans män klädde sig i rustningar och rodde med två skepp emot Vagn. De drabbade strax hårt tillhopa. Vagn och hans kämpar läto ett så stritt stenregn falla, att de andra ej förmådde annat än skydda sig, och gav detta dem tillräckligt att göra; de lågo långskepps. Så snart motkämparnas stenar tröto, behövde de icke länge vänta på deras huggvapen. Det blev en huggstrid, och man slogs oförskräckt med svärden. Omsider vart det så, att Sigvalde lät sina skepp glida undan in emot land. Han ville där skaffa sig sten; men Vagn satte genast efter honom. De möttes uppe i land, och Sigvalde nödgades vika. Här stod ett vida skarpare slag än ute på sjön, och folket stupade i Sigvaldes fylking.

Palnatoke och de andra jomsvikingarna stodo uppe i kastellet och följde striden. Han tyckte sig nu se, hur den skulle ändas. Han ropade till Sigvalde, att man skulle sluta slaget.

— Denna kamp skall det icke lyckas eder att härda ut, sade han, mitt råd är, att vi taga emot Vagn och hans följe, änskönt han är yngre än vad våra lagar bjuda. Efter min mening är det gott hopp om, att den mannen varder en ypperlig kämpe.

Man gjorde, som Palnatoke bjöd; slaget slöts. Borgporten uppläts, och Vagn och hans stallbröder togos in i förbundet. Trettio av Sigvaldes män hade fallit men blott få av Vagns. Många voro sårade. Nu var Vagn i Jomsborg; och det är berättat, att han där var en saktmodig man, och att ingen fanns där så godsint som han. Liksom de andra jomsvikingarna var han varje sommar ute i härnad, och Palnatoke satte honom till hövding över en stor skara. Fast han var ung till åren, var ingen i all ledung käckare eller dristigare än han. Bättre stridsmän gåvos icke än han och hans stallbröder. Vagn var den oförvägnaste kämpe.

Alla jomsvikingar utförde fortfarande varje sommar många och ansenliga bragder, om än dessa icke här äro var för sig omtalade, och segrar vunno de över alla folk. Därför ville också ingen hava ofred med dem, om han kunde slippa; hellre gav man sig med alla sina ägodelar i deras våld. Vart de kommo, drogo de fram så överdådigt dem lyste, och deras rykte spred sig över världens hela norra hälft. De höllos för mer än alla andra härmän. Varje vinter voro de hemma i Jomsborg.

Vagn Åkesson byl seveřan z konce 10. století, zmíněný v sáze Jómsvíkinga. Ve věku 12 let požádal válečník Vagn o přijetí do žoldnéřského bratrstva Jomsvikingů. Podle ságy Jómsvíkinga byl Vagn synem Akiho, syna náčelníka Jomsvikingů Palnatoke. Jeho děd Palnatoke, zaujatý odvahou, kterou Vagn projevil, mu dovolil (po prvním pokusu ho odradit) prokázat svou cenu v souboji proti Sigvaldi Strut-Haraldssonovi, kterého Vagn porazil. Byl přijat do řádu navzdory pravidlu Jomsviking, že žádný muž mladší 18 let nesmí vstoupit.Vagn Åkesson byl seveřan z konce 10. století, zmíněný v sáze Jómsvíkinga. Ve věku 12 let požádal válečník Vagn o přijetí do žoldnéřského bratrstva Jomsvikingů. Podle ságy Jómsvíkinga byl Vagn synem Akiho, syna náčelníka Jomsvikingů Palnatoke. Jeho děd Palnatoke, zaujatý odvahou, kterou Vagn projevil, mu dovolil (po prvním pokusu ho odradit) prokázat svou cenu v souboji proti Sigvaldi Strut-Haraldssonovi, kterého Vagn porazil. Byl přijat do řádu navzdory pravidlu Jomsviking, že žádný muž mladší 18 let nesmí vstoupit.

Palnatoke adoptoval Vagna, který je popisován jako jeden z nejnebezpečnějších z Jomsvikingů, jako svého druhu chráněnce. Vagnova odvaha je v ostrém kontrastu s pragmatismem (někdo by řekl zbabělost), který projevoval Sigvaldi. Po Palnatokeově smrti se vůdcem řádu stal Sigvaldi. V bitvě u Hjörungavágru nařídil ústup, rozkaz, který Vagn rozzlobeně odmítl uposlechnout. Podle ságy Vagn dokonce hodil kopí Sigvaldiho směrem, ale minul. Vagn dokázal přežít bitvu se ctí a byl ušetřen Eiríkr Hákonarson, zatímco Sigvaldi se stal předmětem posměchu.

ReferenceUpravit

Hollander, Lee M., Trans. Sága o Jomsvikingech. University of Texas Press, 1989.
Oddr Snorrason (přeložil Theodore M. Andersson) (2003). Sága Olafa Tryggvasona. Cornell University Press. ISBN 0-8014-4149-8
Snorri Sturluson (přeložil Lee M. Hollander). (1991). Heimskringla : Historie králů Norska. University of Texas Press. ISBN 0-292-73061-6